Därför förblir jag i mina rötter

Två frikyrkoprofiler har lämnat frikyrkan för Svenska kyrkan (Sigfrid Deminger och Siewert Öholm) Självklart har jag respekt för deras val. Men varför stannar jag kvar?

Jag vill ge några hållpunkter, bortom det privata. Inget av det jag skriver ska ses som kritik av andras beslut och vägar. Jag ger en rad påståenden som noga bör prövas under flitigt studium av Bibeln, under bön och samtal med andra kristna. Det finns väldigt mycket mer att samtala om, jubla och gråta över.

Jag vill vara en "ekumenisk pingstvän", som lever i en slags "inre exil". Jag känner mig hemma överallt och hemlös överallt i svensk kristenhet.

Hela kristenheten är i kris i vårt land. Inte bara frikyrkligheten. Varje församling har två dimensioner. En historisk, empirisk, social och tidsbunden. Där finns alla olikheter som olika uttryck i gudstjänster och så vidare. En dimension är ontologisk, det är församlingens, kyrkans, egentliga gudomliga väsen; Kristi kropp, Jesu brud, Guds folk etcetera. Går det att hålla samman dessa två dimensioner? Vi kan lära oss att skilja mellan det väsentliga och allt det andra.

Nya testamentet inbjuder aldrig till att starta en ny församling utifrån missnöje eller brister i den församling som existerar. Exemplet Korint och sändebreven i Uppenbarelseboken visar detta tydligt. Att känna lockelsen till det, att misströsta djupt ibland i sitt sammanhang, är inget att förvånas över. Det tillhör de verkligheter och de villkor under vilka en kristen kyrka finns till i tiden. Brister, felaktigheter etcetera kommer alltid att finnas. På det personliga planet kan vi komma till en brytpunkt; nu går det inte längre! Det har jag ibland genom åren upplevt, själv och mött det i många samtal. Detta är mänskligt begripligt. Det är bättre att fly än illa fäkta, som ett gammalt ord lyder. Och ibland upptäcker människor att uppbrottet ledde till nya djupare erfarenheter.

Jag vill vara kvar i mina rötter, som är pingst. Andra har andra rötter. Vi har olika möjligheter att påverka där vi står. Därmed olika ansvar. Jag har haft förmånen, och bördan, att vara en del av ledarskapet i olika församlingar.

Som enskilda kristna kan vi odla den goda vänskapen med andra kristna. Vi behöver kanske inte byta samfund av den anledningen.

Vi borde på ett ärligare och bättre sätt lära känna varandra, både i den egna gemenskapen och i relation till andra kristna kontexter. Inte minst över olika generationsgränser, där skilda "kulturer" spelar stor roll. Trohet mot det egna innesluter stor nyfikenhet, ömhet och intresse för de andra.

Jag vill stå kvar i det ansvar jag tagit emot i gemenskapen. Det kan gälla olika uppgifter, offentligt givna eller personligt erkända. Så länge jag kan kreativt ta emot från andra kristna kontexter, vill jag vara kvar i mitt eget sammanhang. För mig fördjupar det närvaron där jag är; hemma överallt, hemlös överallt.

Vi behöver nog tona ner vår individualistiska konsumtionsinriktade syn på gudstjänsten. Den handlar ju primärt inte om våra behov, men vi firar den för att Jesus är uppstånden. Hur vi gör det, där behövs ett systematiskt, ödmjukt lyssnande samtal. Vi får aldrig "sälja ut" gudstjänsten! Den kan förslagsvis kopplas samman med en rad "förgårdar", där kontaktytan med sökare är en väsentlig del.

Kristet vittnesbörd, i konkreta handlingar och i ord genom genomtänkt teologi och värmande uppmuntran, kan behöva rotas mitt i en gemenskap. Vi behöver olika praktiker för att fördjupas i vår tro. Där olikheter ibland är både svåra påfrestningar och samtidigt tillgångar.