Därför förblir vi protestanter

Vi protestanter håller inte med katoliker om att reformationen var ett uttryck för splittring. Vår förståelse är att den romerskkatolska kyrkan har a­vvikit ifrån sitt apostoliska u­rsprung. Särskilt avgörande i denna process var Konstantin under 300-talet. Han tog makten över Romarriket med våld och tillskrev sin seger till de kristnas Gud. Genom Konstantin gick kyrkan från att vara förföljd till att bli sanktionerad i hela Romarriket. Det som l­åter som framgång var djupt för­ödande. Martyrernas blod som hade varit kyrkans bästa u­tsäde byttes ut mot en kristen tro som inte kostade individen n­ågot. En förhållandevis dynamiskt ledd kyrka blev toppstyrd från Rom. Dessa förändringar ledde till maktkorruption och förvrängningar av tron. Det var därför som reformationen var nödvändig – för att återgå till den apostoliska tro som gått förlorad.

Mest grundläggande var att återerövra rätt auktoritet för tron. Den romerskkatolska kyrkan hade kommit att betrakta både Guds uppenbarelse, det vill säga Skriften, och traditionen som jämbördiga auktoriteter för kyrkans tro och liv. Detta är k­atolicismens akilleshäl: Att kyrkans tradition som auktoritet är traditionens egen idé och inte något som bevisas av Skriften.

Om en katolik skulle försöka motivera traditionen som en auktoritet i Skriften är den naturligaste platsen att gå till det judiska stora rådet på Jesu tid, Sanhedrin. Vad Sanhedrin var för judarna är nämligen vad Magisteriet är för katoliker. Fariséerna i det judiska r­ådet a­nsåg att de hade den rätta tolkningen av Mose lag och att folket skulle underordna sig den (Matt 23:2–4).

Problemet är att de skriftlärdas förhållningssätt inte var ett tecken på deras trohet utan på deras avfall. När de skriftlärda kritiserade Jesu lärjungar för att äta med orena händer – något som deras tradition förbjöd, inte Mose lag – konfronterade Jesus dem: "Varför bryter ni mot Guds bud för era stadgars skull?" (Matt 15:3 jfr Mark 7:3–5). Deras fel bestod precis i att de följde sin tradition i stället för Skriften. Om nu Jesus själv fördömde det judiska rådets förhållande till traditionen som en auktoritet jämte Skriften, skulle då inte Magisteriet som agerar på samma sätt få samma dom?

Katoliker menar trots detta att Jesus i Petrus har förankrat ett ämbete med auktoritet i traditionen med orden ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling” (Matt 16:18). Kontexten handlar dock inte om Petrus utan om Jesus, som Petrus just har bekänt som Messias och Gud (Matt 16:16). I en sådan läsning syftar ”denna klippa” inte på Petrus själv utan på innehållet i Petrus bekännelse. Det är alltså på att Jesus är Messias, den l­evande Gudens Son, som Guds församling ska byggas – inte på Petrus. Petrus självbild och förkunnelse bekräftar detta med råge. Han talar aldrig om sig själv som klippan utan om J­esus som hörnstenen och klippan som antingen förkastas till fall eller tas emot till räddning (Apg 4:11–12, 1 Pet 2:4–8).

Den viktigaste frågan som gjorde reformationen nödvändig var frälsningen. Enligt det kristna evangeliet blir alla människor, oavsett kön eller etnisk tillhörighet, räddade genom att tro på Jesus. "Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör" (Joh 11:25). "Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig" (Ef 2:8–9).

Bara av nåd, bara av tro, och bara genom Jesus.

Rättfärdiggörelse bara av tro är inte ett reformatoriskt p­åhitt utan har sin förankring i Guds förbund med Abraham. Gud hade gett Abraham löften (1 Mos 12:1–3) och Abraham undrade hur han kunde veta att Gud skulle uppfylla dem (1 Mos 15:8). Gud svarade ”hämta djur” och Abraham förstod genom att stycka djuren i två högar (1 Mos 15:9–10). Det var så överenskommelser slöts. Två parter gav varandra löften. Sedan vandrade man mellan de skurna djuren för att kommunicera: Om jag inte håller vad jag lovat får du göra med mig som dessa djur (jfr Jer 34:18). Gud band alltså sitt eget liv till att uppfylla sina löften till Abraham.

Det speciella är att bara Gud gav löften. Därför att Abraham inte hade något att uppfylla var han fullkomlig i denna överenskommelse. Han tog emot i tro, vilket Gud räknade till hans rättfärdighet (1 Mos 15:6). Därför var det endast Gud som behövde "gå" mellan köttstyckena (1 Mos 15:17).

Skriften förutsåg på detta sätt att Guds löften till Abraham i Jesus skulle uppfyllas så att alla som tror på Jesus blir rättfärdiggjorda på samma sätt som Abraham blev det (Rom 4:13–25, Gal 3:8–9, 14).

Den Katolska kyrkan har förvridit detta genom att påstå att även gärningar krävs för rättfärdiggörelse – vilket Skriften fördömer (Rom 4:1–12, Gal 2:16–3:7, 10–11). Det är precis därför som reformationen var nödvändig.

Sanningen är att vägen till Gud genom Jesus är öppen för var och en som tror på Hans namn. Därför förblir vi protestanter.

Markus Holmbom, pastor Pingstkyrkan Skellefteå.