David Davage: Den helige Ande var ”hon” i tidiga kyrkan

Ett tal om Anden som ”hon” inte är att manipulera texterna. Det är en organisk, texttrogen följd av att ha umgåtts med Anden genom Bibeln, skriver bibelforskaren David Davage.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Hur kan vi förstå den helige Ande? Vilka pronomen är möjliga att använda? Vad säger Bibeln? Frågorna är viktiga. De handlar om Gud. Jag är därför glad över det pågående samtalet. Det hjälper oss att komma vidare. Att se vad vi har gemensamt. Vad som skiljer. Jag vill därför börja med att understryka att när jag läser Bo Krister Ljungbergs (15/1) och Göte Olingdahls (16/1) artiklar finns det mycket som förenar.

Jag håller med Olingdahl om att vårt tal om Gud alltid är begränsat. Gud låter sig inte fångas i våra bilder. De räcker inte till. Vi gör därför klokt i att försöka ligga så nära Bibelns tal om Gud som möjligt. Jag håller med Ljungberg i hans grammatiska analys. Jag har gjort en liknande själv. Och precis som Ljungberg (och Gerdmar – 10/12) menar jag att hebreiskans femininum inte är bindande för en svensk översättning. Däremot kan det vara vägledande för ett kristet bruk. Jag ska strax förklara. Men först måste jag reda ut en missuppfattning.

Enligt Ljungberg har jag sagt att eftersom det hebreiska ordet för ande är feminint måste det återges med femininum på svenska. Olingdahl gör samma tolkning: Gud bör inte tilltalas med ”han” medan den helige Ande bör tilltalas med ”hon”. Men jag har inte sagt något av detta.

Jag undviker inte ”han” när jag talar om Gud Herren, Fadern, JHWH. Inte heller när jag talar om Gud Sonen, Jesus. Det är när jag talar om den treenige Guden (Fader, Son, och Ande) som jag bara säger Gud. Då säger jag inte ”han” eller ”hon”. Varför? För att Gud inte är människa. Dessutom finns här inget bibliskt stöd. Bibeln refererar aldrig till Gud den treenige med ett pronomen. Att Jesus säger ”han” om Gud Fadern är därför självklart. Men utan treenigheten faller min argumentation.

Läst enbart i sitt historiska, gammaltestamentliga sammanhang är ruach inte en person. Snarare Guds närvaro. Men Anden är i kristen tradition en person. Det innebär att vi på svenska har två huvudsakliga alternativ: ”han” eller ”hon”. I detta ljus bör mitt resonemang förstås.

Men Ljungberg menar att vi inte kan använda någon av dessa. Språket tvingar oss att säga ”den”. Jag menar däremot att det bibliska språkbruket och de bilder som används för att beskriva Anden ger oss utrymme att närma oss Anden som ”hon”. Inte för att ersätta ”den” eller ”han”. Snarare som ett komplement. En möjlighet. För visst minns ni vad jag skrev? ”Vi måste inte säga ’hon’.”

Så. Är jag ensam om denna praktik? Förvränger jag bibeltexten? Se på den tidiga kyrkan. Här talar man nämligen inte sällan om den helige Ande med feminina pronomen. Framför allt i de grenar som hade en semitisk språkdräkt. Där kopplingen till de judiska rötterna var stark. I den syriska kyrkan användes till exempel fram till 400-talet ”hon” regelbundet om Anden. Varför? Ett viktigt skäl är att deras ord för ande (rucha) är feminint. Det var naturligt att säga ”hon” om Anden. Men detta bruk fick teologiska konsekvenser. Grammatiken spelade roll. Den påverkade hur man uppfattade Andens verk. Handlingarna. Verben. Anden tröstar. Anden föder. Anden vägleder. Det fick konsekvenser för tolkningen av bilder och metaforer.

Anden som i 1 Mos 1:2 svävar över vattnet tolkas till exempel i ljuset av fågelmamman som vakar över sina ungar (jämför med 5 Mos 32:11). Den blir till en bild som föregriper sättet på vilket Anden uppenbarar sig vid Jesu dop. Grammatiskt genus fick alltså konkret teologisk betydelse. Det är därmed inte riktigt så neutralt som Ljungberg påstår. Det påverkar hur vi relaterar till det vi talar om.

För att ta ett exempel: tyskans ord för bro (Brücke) är feminint. Det spanska ordet är maskulint (puente). I en studie har det påvisats att när man ber personer från dessa länder beskriva broar ger tyskar i högre utsträckning stereotypt feminina beskrivningar medan spanjorer ger stereotypt maskulina beskrivningar.

Den tidiga kyrkans tal om Anden som ”hon” var alltså en konsekvens av att deras ord för ande var feminint och av hur de hade erfarit Andens verk. Till detta kan också läggas att Anden relaterades till visheten: chokmah, ett feminint substantiv. Denna vishet som i Ordspråksboken är en kvinna. En flicka (Ords 8:22–31).

Bilden som skymtar fram är tydlig. Talet om Anden som ”hon” var inte så kontroversiellt i den tidiga kyrkan. Origenes säger till exempel att det inte finns något absurt i talet om den helige Ande som Jesu moder. På samma sätt menade Hieronymus (som översatte Bibeln till latin) att ingen borde bli förfärad över talet om Anden som moder, eftersom ordet är feminint på hebreiska.

Varför tar jag dessa exempel? För att de visar att ett tal om Anden som ”hon” inte är att manipulera texterna. I stället är det en organisk, texttrogen följd av att ha umgåtts med Anden genom Bibeln i allmänhet och Gamla testamentet i synnerhet. Det är en av flera möjliga naturliga konsekvenser av en ansvarsfull läsning. Tydligt förankrad i bibliskt språk och bildspråk. Bibelns tal om Gud är konkret. Personligt. Tillgängligt. Samtidigt utmanar det oss. Borde inte vårt tal om Anden vara likadant?

David Davage, bibelforskare vid Umeå universitet

Läs också Är den helige Ande en feminin del av Gud?

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Roland Hellsten.
Foto: Per-Johan Thörn/Natanael Gindemo/Moa Almeräng
Foto: Per-Johan Thörn/Natanael Gindemo/Moa Almeräng
ARTIKELSERIE: PÅ DJUPET MED...
Joakim Lundqvist.
Foto: Sara Källner
Foto: Sara Källner