Debatt

David Fischer: Israel fortfarande viktigast

De judiska församlingarna i Sverige har intagit en mer reserverad hållning till Israel denna nya inslagna väg går stick i stäv mot medlemmarnas inställning, skriver David Fischer i sin slutreplik.

När man startar en vetenskaplig debatt så får man räkna med mothugg, det är spelets gång och så skall det också vara, men ytterst förvånad och beklämd blev jag då jag fick läsa att Aron Verständig ordförande i Judiska Församlingen i Stockholm i brist på sakliga argument medvetet förvrängde texten i min artikel, för att på så sätt placera mig och min forskning i dålig dager, genom att påstå att jag för läsarna utelämnat, att min avhandling lades fram 1996.

Klart och tydligt skrev jag” I Sverige finns det endast en vetenskaplig undersökning presenterad, min doktorsavhandling Judisk Liv, en undersökning bland medlemmar i Stockholms judiska församling från 1996”.

Tyvärr förhåller det sig på det sättet, att de undersökningar som Judiska Församlingen genom åren genomfört och som Verständig hänvisar till inte uppfyller de elementära krav som krävs för att få kallas vetenskapliga. Det grövsta exemplet på detta är den enkätundersökning som kort efter det att min avhandling publicerades, genomfördes av Lars Dencik på uppdrag av Judiska församlingen i Stockholm. Denna saknade bortfallsanalys och, liksom övriga av Verständig nämnda undersökningar, hade på ett flertal frågor en katastrofalt låg svarsfrekvens. Om sådana undersökningar brukar man säga att man får de svar som man söker. Vad gäller min avhandling så hade jag en svarsfrekvens då samtliga enkäter inkommit som låg på över 70 procent.

Verständig menar utifrån sina undersökningar, i motsats till resultaten i min avhandling, att andra faktorer än Israel i dag har den primära rollen för den judiska identiteten bland judar i Sverige. Det bör i detta sammanhang också sägas att alla större vetenskapligt hållbara undersökningar som på senare år genomförts bekräftar Israels viktiga roll bland judiska minoritetsgrupper, men liksom i min avhandling kan man i dessa utläsa att äldre har starkare band och känslor till Israel än yngre och liksom i min avhandling framkom att de som är mer religiöst aktiva även har starkare känslor och familjära band till Israel än de mer sekulariserade.

Jag menar att de judiska församlingarna i Sverige stegvis intagit en mer reserverad hållning till Israel som klart skiljer sig från den positiva syn som dessa församlingar tidigare hade och att denna nya inslagna väg går stick i stäv mot medlemmarnas inställning och att detta också kommer att leda till stora problem och i värsta fall till splittring.

Verständig räknar upp ett flertal exempel, då han och Judiska församlingen och Judiska centralrådet agerat till gagn för Israel. På den punkten vill jag inte på något sätt bestrida honom, utan ge honom mitt fulla och uppriktiga stöd.

Låt mig dock peka på tre av många exempel på hur församlingarna i sin verksamhet tonat ned Israels roll och betydelse i sin dagliga verksamhet.

De israeliska flaggor som tidigare alltid förekom i samband med glädjefulla judiska högtider och som då brukade delades ut till barnen tillsammans med gottpåsar lyser nu helt med sin frånvaro. Det tidigare kravet att det vin som serverades inom Församlingens lokaler alltid skulle vara från Israel, nu i stället allt som oftast bytts ut mot vin från andra länder däribland även lådviner som inte ens uppfyller det tidigare kravet att vara koscher (rätt och riktig enligt religiösa judiska föreskrifter).

Det tredje och i mina ögon tydligaste och allvarligaste exemplet på att Israel nedtonats, kan vi klart och utan diskussion konstatera vid en jämförelse mellan vad som i dag sägs och görs under de talrika sammankomsterna som arrangeras till minne av Förintelsen, med vad som sades och gjordes under dessa då de tidiga spontana sammankomsterna, först ute på begravningsplatserna och sedan de mer centralt arrangerade i Stora synagogan, Judiska församlingens sessionssal och Judiska centret. Den talaren fanns då över huvud taget inte som ens kom på tanken att i sitt tal glömma bort Israel. I dag är situationen en annan och det märks tydligast vid sammankomster där de judiska församlingarna samverkar med icke-judiska arrangörer.

Jag vill här citera min kloka mamma med ett par ord som många i dag tyvärr tycks vilja glömma. ” Hade vi haft Israel 1938 i stället 1948, då hade vi inte behövt stå här och begråta våra mördade släktingar och vänner”.

David Fischer, teol dr och lektor

Fler artiklar för dig