De äldre behöver gemenskap

Det kan stiftas lagar om äldres pension och bostadstillägg, men inte mot den ensamhet som många äldre känner.

Den stora ensamheten är det många äldre som vittnar om. Efter att ha levt tillsammans med sin maka eller make under 50 eller kanske till och med 60 år så har döden skilt makarna åt. Det blir tyst och ovant att vara utan den person man har levt tillsammans med så länge. Många vänner har också försvunnit. Några har fått hembud och andra har drabbats av demens och känner inte längre igen sina gamla vänner. Det dagliga utbytet av tankar och funderingar tillsammans med vännerna är borta.

De enda kontakterna under en dag kan vara hemtjänsten som kommer på morgonen för att sätta på stödstrumporna, men det finns ingen tid för gemenskap. Det är alltid fler som skall ha hjälp på morgonen och schemat är pressat.

Matdistributionen kommer kanske en gång i veckan, med de frysta matlådorna som skall räcka till veckans luncher. Några snabba ord, sedan ensam igen.

Barnen bor kanske inte på samma ort som föräldrarna och kan inte komma på besök så ofta. Alla har ju heller inte sina barn och barnbarn i Sverige. Besöket i hemlandet och hos föräldrarna kanske inskränker sig till ett per år.

En kvinna berättade att hon hoppades att kassörskan i snabbköpet skulle ha tid att prata lite med henne. Men det blir ju så att man glömmer bort orden när man inte har någon att tala med. Är det lång kö vid kassan, blir det inte många ord växlade.

Ensamheten leder till att många av våra äldre blir deprimerade. Läkare skriver ut lugnande mediciner för att dämpa ångesten.

Det borde stå ”Gemenskap” som läkemedel i stället för psykofarmaka. Men även våra läkare lever under stress och har väntande patienter, så tiden för samtal med den vårdsökande äldre är kort. Det är då svårt att se vad som behövs för att patienten skall få en bättre livskvalitet.

Civilsamhället i Sverige gör mycket för att den äldre generationen skall känna sig värdefull. Kyrkor, Röda korset, pensionärsföreningar med flera ordnar fester och utflykter eller organiserar telefonkontakter där den ensamma kan få ett samtal varje dag. De som kan delta i organiserade verksamheter har något att se fram mot. Ensamheten kan på det viset kännas mindre tungt.

Stimulans och utmaningar är viktigt även för äldre. De som levt ett långt liv har mycket att ge och behöver bli sedda.

Ensamhet kan också göra så att man känner sig otrygg i det egna boendet. Även om larm fungerar så kan oron för att man skall trilla begränsa rörligheten. Många vågar inte gå ut när det inte finns någon som kan vara ledsagare.

Inom RPG uppmärksammar vi den stora ensamheten som breder ut sig mer och mer bland våra äldre. Den oroar oss. RPG anser att man efter fyllda 85 år ska ha rätt att välja boendeform utan krav på biståndsbeslut.

Det skall finnas boendeformer anpassade för de äldre som är så pass friska att de har chansen att få njuta av trygghet och gemenskap. Ensamhetskänslan lindras när man är flera människor tillsammans och genom möten med människor skapas det positiva upplevelser. Samhället måste vara lyhört för hur de äldre vill leva.

Men kommunernas boenden för äldre är ofta underdimensionerat, med långa köer som följd. Endast de allra svagaste har chans att få en plats eller lägenhet­ på något äldreboende. Här skulle en förändring behövas.

Monica Blomberg, tf förbundsordförande Riksförbundet pensionärsgemenskap (RPG)