De är inte enbart flyktingar

En ung kille gick längs med vägkanten. Jag stannade bilen och frågade om han ville ha skjuts. Killen som hette Alex blev glad, hoppade in och berättade att han var på väg till Röda korset för att se om han kunde bli volontär. Det visade sig att jag och Alex hade många gemensamma intressen och sågs igen för en fika kort efteråt. Vi blev vänner.

Alex är på flykt från en hopplös framtid i Marocko och har på egen hand tagit sig upp genom Europa. Under skoltiden i Marocko lyckades han mot alla odds skaffat sig en gedigen utbildning i ekonomi och till slut även ett jobb hos borgmästaren. Ett slitjobb för en dålig ersättning, men ändå ett jobb. Men det blev ohållbart och till slut tog Alex det tuffa­ beslutet­ att ge sig av norrut.

När han kom till Tyskland blev han och alla andra tvingade att lämna fingeravtryck för att få ta sig vidare, något som skulle få oanade konsekvenser senare.

Liksom Alex finns det många miljoner andra högutbildade flyktingar som inte sett någon annan lösning än att fly från sitt hem. De har varit på flykt och deras kunnande och driv är det som har hållit dem över vattenytan, för många rent bokstavligt. Alex exempelvis är inte en person som ser glaset som halvfullt, han är en person som ser till att ett tomt glas blir fullt. En mer positivt driven människa har jag nog inte träffat.

I Sverige skaffade sig Alex praktikplats helt på egen hand på Erikshjälpens second hand-butik i Huskvarna. Han fixade själv en plats på Folkuniversitetet för att plugga svenska, när han inte fick detta av Migrationsverket. Han är med i ett lyckat pilotförsök där man matchade nyanländas kompetens mot behoven på Kongsberg automotive i Mullsjö. Han inväntar även svar från en jobb­intervju som informatör med fokus på arabisktalande.

Alex har utöver detta byggt upp ett socialt nätverk och fått många nya svenska vänner, han hjälper dessutom andra på flyktingboendet­ att ta sig till sjukhuset, fixa med papper och annat.

Dessa fantastiska människor med driv och kompetens, som Alex är ett exempel på, kommer till Sverige och får i bästa fall en plats på ett boende där de förvaras i väntan på besked om sitt ärende.

Potentialen som finns bland dessa människor är en enorm kraft som skulle kunna bära en stor del av det lass som flyktingproblematiken innebär. På våra flyktingboenden runt om i Sverige finns det just nu advokater, ekonomer, projektledare, sjuksköterskor, läkare, fritidsledare, byledare, pastorer etcetera. Det är vi i Sverige som i stället väljer att se dem som en enda sak: Flyktingar.

Många anställda vid flyktingboenden gör ett bra jobb, men regelverken och rutinerna är snäva. Vi vill säkert bara väl, men ser ofta dessa människor som hjälplösa. Det vi gör är att vi förminskar dem. Vi ser flyktingar som problem som vi ska lösa, eftersom vi vet bäst.

När vi tvivlar på andra människors kunskapsnivå, talang och potential endast på grund av etnicitet eller hudfärg så finns det ett ord för det, och vi vet alla vilket det är: Rasism.

Tänk om vi i stället skulle kunna leta styrkor, talanger och kompetens bland de som kommer. Fråga vad de kan hjälpa till med, vad de kan vara ansvariga för

Tänk om de då skulle sänka behovet av att köpa tjänster av giriga svenska entreprenörer, tänk om de boende på flyktingförläggningarna då skulle få känna ett ägande och en möjlighet till sann påverkan av sin egen situation.

Med en rad om ett sådant ansvar i sitt CV kanske till och med jobbsökandet skulle gå bättre. Alla är självklart inte lika drivna, men genom att ge de som vill och kan bidra en möjlighet så kan man även fokusera sjukvården och övriga traditionella hjälpinsatser på dem som behöver den, efter krigets och flyktens fasor.

Vad hände med min vän Alex kanske du undrar? Efter att Migrationsverket gått igenom hans ärende har man nu beslutat att tvångsförflytta honom till Malmö. Bort från det sociala nätverk han har byggt upp och de jobb han hoppats på. Därefter är planen att utvisa honom till Tyskland – enbart för att hans fingeravtryck finns registrerade där.

I en överklagan hoppas Alex nu att Migrationsverket ska tänka om, men han är ledsen och orolig.

Det känns så onödigt. Så fruktansvärt onödigt.

Johan Leidefors,

kommunikatör Erikshjälpen