De nya fattiga bland de rika

En klyfta har öppnat sig mellan nyfattiga och rika och mellan landsbygd och stad. Var är Svenska kyrkan, och för den delen frikyrkorna, bland de nu uppgivna och illa medfarna, skriver Björn Fjärstedt.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Evangelierna presenterar Messias, Guds sons, inträde på dåtidens arena i tre storslagna scener. I Matteusevangeliet börjar den egentliga berättelsen med folkskaror, som från alla håll samlas vid saligprisningarnas berg likt ett nytt Sinai. Jesus började undervisa och sa: ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket”. Vidare: ”Saliga se som sörjer, de skall bli tröstade”. Scenen uppe i Galiléen avslutas med orden: ”När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.

S:t Lukas börjar också magnifikt med en predikan i Nasarets synagoga, en programförklaring att Herrens ande var över honom ”till att frambära ett glädjebud åt de fattiga, att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet”. Markusevangeliet tar fram profeten Jesajas dramatiska framtidsvision för att förklara ”glädjebudet om Jesus Kristus Guds son”, det som så kraftfullt uttrycks i svenskkyrklig adventstid med psalmen ”Bereden väg för Herran, berg sjunken, djup stån opp! Ondskan han förfärar i all dess stolta makt”.

Hösten 1993 gav biskoparna i Svenska kyrkan ut ett gemensamt brev om ”Rika och fattiga”. Den gången var ärendet ett sviktande engagemang i församlingarna för tredje världens folk. Till dels har det blivit bättre för många av de fattiga i världen, men långt ifrån överallt. Inte för flyktingarna från Afrika och inte för Rohingyer i Burma eller de bombplågade i Syrien. Men därtill kommer att en smärtsam och hotfull segregation, en åtskillnad, fått fäste på alltfler håll här hemma.

Storstäderna Malmö, Göteborg och Stockholm har fått områden och miljöer med utanförskap, nyfattigdom, våld och drogkultur. Även Uppsala, Norrköping och Västerås känner av denna nya verklighet. En klyfta har också öppnat sig mellan nyfattiga och rika och mellan landsbygd och stad. Det berömda svenska folkhemmet är inte som förr. En upprörande åtskillnad har till följd av sexualliberal propaganda uppstått mellan kvinnor och män, där de förra känner hot och de senare tänks ha rätt att ta för sig.

När det kristna budskapet om himmelrikets smakbara närhet fördes vidare ut i världen var det till det romerska imperiets trasiga storstadsmiljöer, i Antiokia, Efesos, Thessaloniki och Korint, småningom Alexandria och Rom. Ofta hamnområden med ”snabba cash”, sexuell lössläppthet och lätt framhetsade pöbeluppror. Där planterades de nya kristna gemenskaperna med dop, Herrens måltid och undervisning efter Jesu föredöme. Det var också handling. Redan i Jerusalem valdes diakoner för tjänst bland de fattigas änkor. I Korints hamnstad Kenkrea fanns diakonissan Febe och i Alexandria 40 diakoner, som skulle vara biskopens ögon och öron bland fattiga och sjuka.

Var är Svenska kyrkan, och för den delen frikyrkorna, bland de nu uppgivna och illa medfarna? Efter en strukturutredning utan iver för kristen mission har Svenska kyrkan dragit sig tillbaka från förorter och sviktande landsbygd och gått in för storpastorat med färre gudstjänsttillfällen men desto fler administrativa centrum för de anställda.

S:t Johannes, den underfundige evangelisten, börjar med ett bröllop i Kana i Galiléen. Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar var också bjudna. Vinet tog slut! Jesu mor sa till honom: ”De har inget vin”. ”Vin, som gör människan glad”, som det sjungs i en psaltarpsalm. Det fanns sex stenkrukor för vatten i huset och de rymde var och en 100 liter. ”Ös upp”, sa Jesus och vinet befanns förvandlat till välsmakande vin. Stor fest!

Kanske är det i varje fall Svenska kyrkans allvarligaste problem. Det finns inget vin att glädja folket med. Det är glåmigt och tråkigt i Tensta, Rosengård och Angered, om kyrkan alls är där. På allt för många håll har ett nytt prästerskap symboliskt till och med tagit bort vinet i eukaristin, Herrens måltid, och ersatt med saft eller annan konstprodukt.

Vad gläder sig kyrkoledning och kyrkostyrelse över? Att i en flagrant politisk uppgörelse ha trumfat igenom en handbok för gudstjänstens ordningar som experter på musik, språk och teologi entydigt förklarat inte god nog. Vidare att ha lyckats partipolitisera kyrkans alla beslutsordningar efter sekulära mönster i riksdag och kommun och placera in avpolletterade socialdemokrater i sin kyrkostyrelse. Inte mycket till glädjande besked.

I bakgrunden till alla evan­geliernas utmanande öppningsscener finns Jesajaprofetian, som läses i julnatten om ”ett stort ljus över dem som bor i mörkrets land”. Det är Jesus från Nasaret förstås. Men de kristna kan bidra med glödhögar som värmer och lyser upp, där det mörknat, predika om Jesus från Nasaret, Guds son, och fira Herrens måltid med bröd och gott vin.

Biörn Fjärstedt, biskop emeritus

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.