Den fattige påven Franciskus

Den nye påven Franciskus har minst fyra saker gemensamt med världens bäste fotbollsspelare, FC Barcelonas anfallare Lionel Messi. Båda är från Argentina, de är förtjusta i fotboll och troende katoliker. Det argentinska laget San Lorenzo ligger den nye påven varmt om hjärtat. När Messi gör mål tackar han Gud genom att peka upp mot himlen, och före matcherna på hemmaarenan Camp Nou passerar Messi och de andra spelarna i Barca ett kapell i spelaringången. Både påven och Messi värnar dessutom om de fattiga och utslagna i samhället; i Messis fall genom att Barcaspelarna på sina tröjor under några år burit reklam för Unicef.

Ett av de viktigaste uppdragen i Petrusämbetet är att förena människor. Påven är ett tecken på, en symbol för, den universella kyrkans synliga enhet över hela jorden. Majoriteten av världens 1,2 miljarder katoliker lever under fattiga förhållanden. Flera lever rentav i (ekonomisk) misär. Att då ha en företrädare för kyrkans gemenskap som själv lever sparsamt och enkelt, och som värnar om de utslagna i samhället gör att många kan identifiera sig med honom. Man kan därför förstå att kardinalerna i konklaven valde just argentinaren Bergoglio till ny påve. De välbärgade, å sin sida, kan utmanas och påminnas om den sociala verklighet som bortåt 80 procent av världens befolkning befinner sig i.

Som ärkebiskop av Buenos Aires använde Bergoglio kommunala färdmedel, bodde i en enkel lägenhet i stället för i biskopshuset och gjorde en insats för de fattiga och utsatta i samhället. I samband med jul och påsk har Bergoglio för vana att besöka sjukhus för fattiga barn eller besöka fängelser där han (på skärtorsdagen) tvättar fångarnas fötter. Att den karismatiskt lagde nye påven kallas "de fattigas kardinal" har alltså sina skäl.

Mot den bakgrunden är det förståeligt att Bergoglio som nytillträdd påve valde namnet Franciskus, efter Franciskus av Assisi (1181–1226). Franciskus av Assisi tillhör den katolska kyrkans allra mest älskade helgon. Han är själva ikonen för ett liv i fattigdom. Franciskus av Assisi var precis som Bonaventura (1235–1274), som också tillhörde franciskanorden, en människa som levde i samklang med naturen. De båda hade omsorg om skapelsen i sitt sätt att leva och i den teologiska reflektionen. Franciskanernas tradition att värna om allt skapat, innebär en utmärkt utgångspunkt både för vår tids miljö- och klimatfrågor, och för målsättningen att minska klyftorna mellan fattiga och rika.

Franciskus förenar också katoliker på det sättet att han är en bönens man, en andlig person. Förra året gav han ut boken "Mente abierta, corazón creyente" (Öppet sinne och troende hjärta). Den liksom tidigare böcker han har skrivit är en frukt av hans böneliv, och handlar även om bön. Som jesuit är Bergoglio präglad av Ignatius av Loyolas andliga övningar. Engagemanget för och kärleken till nästan kommer ur dialogen med den treenige Guden.

Påven Franciskus förenar också katoliker, eftersom han kan sägas stå i mitten. En höger-vänsterskala, eller en karta med alternativen ”konservativ” eller ”liberal” innebär alltid en grov förenkling. Påven Franciskus passar inte in i sådana kategorier. Men om man envisas med dessa termer, så står han i mitten. Just därför kan många enas under honom.

En del undrar nu: Varför valde man en gammal påve (76 år)? Kommer han att ha kraften att genomföra förändringar? Här kan vi vända på resonemanget och hävda att påven Franciskus är en människa som har erfarenhet av sjukdom och lidande, och av att åldras. Samtidigt är han i en maktposition. Aposteln Paulus ord kommer väl till pass: "Om det ändå skall skrytas vill jag skryta med min svaghet." (2 Kor 11:30) "Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna." (1 Kor 1:25). Igen: sjukdom tillhör många människors erfarenhet och detta erkänns i och med valet av Bergoglio.

Jag bedömer att det blir viktigt för Franciskus att tillsätta en bra stab av medarbetare, en idé som kardinal Walter Kasper framförde före konklaven. Naturligtvis har tidigare påvar haft medarbetare, men en omorganisation och större grad av samverkan tycks nödvändig. I en sådan stab kunde med fördel kvinnliga teologer ingå.

Nu gäller det att få tag på litteratur om och av Jorge Bergoglio. De tycks dessvärre inte vara så lättillgängliga. En bok om Bergoglio, "El jesuita, conversaciones con el cardenal Jorge Bergoglio, sj." (Jesuiten: samtal med kardinal Jorge Bergoglio S.J.) av Sergio Rubin och Francesca Ambrogetti, verkar intressant.

Fredrik Heiding,
Jesuitpater, lektor vid Newmaninstitutet och redaktör på tidskriften Signum.