Den förlorade sonen är ett skällsord

Liknelsen om den förlorade sonen (Luk 15:11–32) är en vanlig berättelse inom den kristna kyrkan som man redan som barn ofta får lära sig. I en troendes kontext syftar berättelsen till att beskriva faderns kärlek till den förlorade sonen som varit ute i världen och slagit runt för att när pengarna är slut återvända till barndomshemmet där fadern ställer till med fest. Med andra ord är fadern Gud och den förlorade sonen är en tvivlande och avhoppande troende som syndar och avviker från den rätta vägen för att till slut återvända till tron, från död till liv, där Gud står med öppna armar och bjuder på slaktad helstekt gödkalv. Visst kan man ha olika teologiska tolkningar av denna berättelse, men nu syftar jag på den tolkning som jag upplever att man lär sig som icke teolog, som barn, som ungdom, som vanlig vuxen församlingsmedlem.

Enligt Bibeln är jag i dag, som en person som har förlorat min kristna tro, en massa saker som jag borde tro att jag är. Jag är en dåre, en Guds fiende och någon som är förlorad och fallen. I själva verket är jag ingen av dessa saker, förutom kanske lite lagom dåraktig på ett kul sätt. På grund av vad jag har lärt mig, om hur man ska se på människor som lämnat tron, finns dessa föreställningar djupt rotade i mig. Jag brukar uttrycka det som att man ofta lever mellan två världar när man lämnat ett trossystem, men också mellan två identiteter. Den identitet man upplever att kyrkan gett en och den som är ens egen identitet, om man nu har lyckats komma fram till hur den faktiskt ser ut. När man då identifierar sig med liknelser som den omoraliske sonen som är ute och lever rövare i "världen", givetvis skäms man då. Det är ju det man lärt sig att man ska göra – skämmas, ångra sig och längta hem.

Inom frikyrkan upplever jag att man ofta pekar på andra mer "sekteristiska" rörelser och säger att de gör si och så för att de är sekter. Vi är ingen sekt så vi har andra anledningar till våra beteenden. Inom sekteristiska rörelser, som Jehovas vittnen eller scientologerna, är det inte ovanligt att den som lämnar kyrkan blir bortstött av sin familj. Inom olika frikyrkliga rörelser, där föreställningen om att den som lämnar tron är en fallen människa, är det måhända inte lika vanligt med denna typ av avståndstagande. Själva den sekteristiska mekanismen i att åtskilja vi och de, inne och ute, bra och dålig finns ändå där. Den ligger inbäddad i mänskliga psykologiska processer som har att göra med gruppdynamik och "stamtänkande".

Min egen biologiska och alldeles riktiga jordiska pappa möter mig varje dag med en acceptans. Trots att vi i dag har olika tro respekterar vi varandras olikheter. Jag vet att jag är välkommen i hans armar oavsett hur avfallen och ”syndig” jag må vara med eller utan att be om förlåtelse för något. Det är den verkliga kärleken. Acceptans och respekt för den man är, inte en fullständig underkastelse till en pompös och upphöjd pappa i himlen.

Det här är ett vrål. En röst från en av dem som anser att ett kärleksbudskap inte bör handla om att man är älskad och accepterad bara för att man tillhör och passar in i en grupp eller ett visst trossystem. Jag skriver detta med en önskan om ökat psykiskt välmående för dem som varit med om samma uppbrott som jag. Jag ber er – snälla sluta tro att en person som lämnat kyrkan automatiskt lever ett olyckligt, egoistiskt och omoraliskt liv. Alltför många som inte längre tror skäms helt i onödan med en falsk och inlärd identitet som en förlorad son när de i stället skulle kunna leva och njuta av sina liv precis för vilka de är – sig själva, perfekt operfekta. Med hopp om förståelse för förlorade söner och döttrar som inte vill kallas för förlorade.

Hanna Larsdotter, illustratör och konstnär med kandi­- dat­examen i religionshistoria. Upphovsperson till podden Exvangeliet