Det andliga ledarskapet behöver Anden

Det må tillåtas en före detta medlem i Örebromissionen (nuvarande Evangeliska frikyrkan, EFK) att bidra med vissa synpunkter i den debatt som pågår inom EFK med anledning av skiftet på posten som missionsdirektor. Varje sådant val blir naturligtvis också ett vägval för rörelsen som sådan, vilket redan betonats i debatten. Vad vill man att ledarskapet skall representera i förhållande till rörelsen självuppfattning? Kontinuitet, operativ funktionalitet, visionär progressivitet? Med den ställning EFK har inom frikyrkligheten i Sverige kommer utfallet att ha ett vidare allmänkristet intresse.

Jag ser också att de olika inläggen i frågan speglar en pågående process inom kristenheten i Sverige, där man inser att vi måste förhålla oss till Sverige som missionsland. Jag läser med stort intresse bland annat vad Stefan Swärd skriver (Dagen 6/2) om återevangelisering och församlingsplantering. Om EFK skall kunna bidra till detta tror jag att rörelsen starkare måste anknyta till det andliga DNA som fanns i pingstbaptismen inom gamla Örebromissionen och arvet från Helgelseförbundet. EFK behöver ett ledarskap som förstår att uppskatta denna potential. Det vore en stor förlust om detta andliga arv skulle neutraliseras genom ett otydligt ledarskap. Enligt vad jag kan bedöma har utvecklingen gått i den riktningen.

Till dels beror detta på att rörelsen blivit alltför starkt identifierad med en evangelikal tradition som alltid haft en reserverad hållning till pingstväckelsen och dess karismatik. Tyvärr ser det ut som om vissa delar av Pingst rör sig åt det hållet, vilket ytterligare skulle försvaga det pingstkarismatiska bidraget i svensk kristenhet. Jag ser denna utveckling i perspektivet av att också Trosrörelsen befinner sig i ett nytt läge. Det är endast i en självförståelse av att vara en del av pingstväckelsen som denna rörelse har en framtid – inte nödvändigtvis som samfund men i ett bevarande av frukten. På liknande sätt kommer Andens liv att vara den förenande faktorn mellan kristna i olika traditioner utan konverteringar hit eller dit.

Endast genom en förnyad erfarenhet av den helige Andes kraft och närvaro har vi möjlighet att tillsammans evangelisera Sverige, bygga livskraftiga församlingar och upprätta en befriande gudsrikeskultur. Detta måste landa som en övertygelse i våra hjärtan och leda till ett ödmjukt beroende av Guds kraft.

Jag har respekt för Pekka Mellegårds erfarenheter (Dagen 11/2) från den tid då det skapades motsättningar mellan andlighet och intellektualism. Jag var själv utsatt för omdömet att vara för intellektuell och inte tillräckligt andlig under min tid i Örebromissionen. I ljuset av min personliga erfarenhet av den helige Ande i början av 1970-talet förstår jag dock den situationen på ett annat sätt idag, även om jag då kände mig djupt sårad av hur vissa andliga pastorer såg på mig. Det gör att jag vill vara försiktig med hur jag uttrycker mig om den utveckling jag ser idag, mot ett alltmer akademiskt förhållningsätt till de utmaningar vi står inför i missionslandet Sverige. Men det är min övertygelse att endast en radikal erfarenhet av den helige Ande kan motivera oss för de personliga uppoffringar som kommer att krävas för det arbete vi har framför oss.

Endast den helige Ande kan och ge oss vishet att hantera de kriser som är förenade med ett förnyelseskede i redan etablerade församlingar. Endast genom den helige Ande kan vi bryta ny mark och bygga nya livskraftiga församlingar. Det andliga ledarskapet på olika nivåer har ett stort ansvar för hur vi mobiliserar folket att gå till verket.

Sven Nilsson, Kristet Center Örebro