Det är dags att gå tillbaka till källorna

Det är församlingen som ett kollektiv som är objekt för Jesus omsorg, skriver Vesa Annala.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Med intresse har jag tagit del av samtalet om ”apostlar” (Dagen 13, 20 och 28 mars). Jag vill dock inte kommentera dessa artiklar utan reflekterar kring frågan utifrån Nya testamentet.

Rubriken till min insändare kommer från humanisten Erasmus av Rotterdam som redan före Luther insåg behovet av att gå ”tillbaka till källorna” (ad fontes, som den latinska termen lyder). Den medeltida teologin hade utgått från en allegorisk bibeltolkning. Den protestantiska reformationen ville gå tillbaka till källorna (till Skriften) och lämna den allegoriska bibeltolkningen. Resten är historia (även om det inte är så många som har satt sig in i reformationshistoria). Men vad säger då Nya testamentet om apostlar?

Ordet apostel (apostolos i grundtexten) förekommer för första gånger i NT i Matteus- och i Lukasevangeliet (Matt 10:2; Luk 6:13) när Jesus har utvalt de tolv och kallar dem ”apostlar”. Dessa tolv apostlar auktoriserar Jesus genom att ge dem samma makt (exousia, ”makt”, översätts också ofta som ”fullmakt”, se Matt 10:1) han själv hade fått från sin Fader (Joh 17:2). (Lite senare får också de 72 lärjungarna samma makt, Luk 10:1,19.)

I Apg (10:40–41) klargör Petrus den särställning de tolv apostlarna hade som vittnen för Jesus uppståndelse. Också Paulus särskiljer de tolv apostlarna från övriga ”apostlar” (1 Kor 15:9) även om han själv kallar sig för ”apostel” (1 Kor 1:1).

I grundtexten förekommer ordet ”apostel” (i olika former) 81 gånger och nästan uteslutande om de tolv och om Paulus. En gång används ordet om Jesus (Hebr 3:1). Några gånger om falska apostlar (exempelvis 2 Kor 11:13), och några gånger i betydelsen ”sändebud” (se exempelvis 2 Kor 8:23, Bibel 2000 har ”utsända”; se även Fil 2:25 där ordet apostel förekommer i grundtexten även om svenska översättningar använder omskrivningar här).

När Paulus använder ordet ”apostel” i Ef 4:11 är det frågan om han syftar på de tolv eller använder ordet i en mer överförd betydelse.

Den kristna kyrkan bör vara väldigt vaksam när olika förkunnare börjar kalla sig för ”apostlar” och ”profeter” och börjar kräva apostolisk auktoritet och samtidig upphöjer sig själva över de vanliga församlingsmedlemmarna.

Vi är på väg mot en radikalisering av den kristna tron (speciellt inom den karismatiska grenen) under reformationens täckmantel där tro och politik blandas ihop. Om detta skriver Brad Christerson och Richard Flory i ”The rise of network christianity” (2017).

Lösningen för den kristna kyrkan i vår tid är inte flera ”apostlar” utan återupptäckten av Skriften. Låt Skriften ha den auktoritet den fick i och med reformationen. Strax efter reformationen, redan på 1520-talet, uppstod dock radikala strömningar med ”apostlar” och ”profeter” som betonade den inre rösten och speciella uppenbarelser. Dessa självutnämnda ”apostlar” och ”profeter” höll på att förstöra det arbete Luther hade börjat.

Christersons och Florys bok visar att vi är på väg mot samma fenomen som plågade den protestantiska reformationen. Skriften upphöjer församlingen som Kristus kropp. Det är församlingen som ett kollektiv som är objekt för Jesus omsorg. Självupptagna ”apostlar” och ”profeter” vill gärna verka utanför denna kropp – och ofta med stora ekonomiska intressen.

Det är dags att återgå till källorna!

Vesa Annala, pensionerad pastor

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Premium Musse Hasselvall. 
Foto: Lars Pehrson/SvD/TT
Foto: Lars Pehrson/SvD/TT
Premium Många pastorer säger upp sig före pensionsåldern.
Foto: Stefan Spassow
Foto: Stefan Spassow