Det är inte mossigt att prata frälsning

De senaste åren har jag knappt aldrig hört ordet ”frälst”. Trots att jag har varit på många gudstjänster i olika frikyrkor. Och ändå är det det vanliga ordet i samhället, bland vanligt folk och i medier. Alla känner till det och vet vad det betyder.

Vad beror detta på? Skäms man för ordet eller tror man sig vara mera i tiden om man inte använder varken ordet frälst eller ens omvänd? Eller föredrar man en mera ”light” version av frälsning för att undvika att kränka folk? Eller ännu värre: Har man anammat teologin att ingen frälsning behövs? ”För vi skall inte tala om vi och dom eftersom vi alla är Guds barn”. De här tankarna finns nu också i frikyrkan.

I Svenska kyrkan har man av tradition sällan talat om frälsning. Undantag finns. Det jag beskrivit här gäller de flesta av de halvgamla frikyrkorna. I de kristna tv-kanalerna som kanal 10 och Vision Norge och i synnerhet i den nya Vision Sverige med unga programledare och medverkande proklameras frälsning i varje program. Det är kanalens signum. I de nyare ungdomsbaserade kyrkorna talas om frälsning i varje gudstjänst med resultat att folk blir frälsta.

Jag tror att en ny kyrkobesökare inte uppsöker en kyrka för att få någonting som är likt det som finns utanför kyrkan. Tvärtom längtar hon efter ett brott mot livet utanför. Och att då av missriktad vänlighet plocka bort det människan innerst inne söker är nästan det ett brott. För att inte utpeka och kränka bjuder man numera endast fram till allmän förbön. Det är inte fel, men räcker det? Slutsats: Ordet frälst är inte mossigt. Det är modernt.

Olli Strömberg, Göteborg