Debatt

Det blir ingen påsk utan långfredag

Låt långfredagen vara långfredag – så att påskmorgonen får lysa i full kraft!

Vi närmar oss påsk. Det är ett utmärkt tillfälle att reflektera över vilken plats korsets budskap har i våra liv, våra församlingar och vår förkunnelse! Det budskapet kan aldrig tas för givet. Vi behöver ständigt vaka över att vårt centrum är och förblir den apostoliska förkunnelsen om ”Kristus som korsfäst” (1 Kor 1:23). Därför att ”i vår mänskliga natur finns en centrifugalkraft som vill dra oss iväg, bort från korsets anstöt” (Fleming Rutledge: The Crucifixion, Understanding the Death of Jesus Christ).

Denna rörelse – bort från evangeliets glödande centrum – kan se olika ut. Den kommer gärna med religiösa och andliga förtecken. Som det var i Korinth kan den få oss kristna att vilja skynda vidare från svaghet och lidan­de in i uppståndelsens triumf. Följden blir att vårt vittnesbörd och vår förkunnelse drabbas av okänslighet för människors verklighet – och i längden håller detta inte heller för oss själva i livets bistra stunder. Om smärtornas man – som för vår och världens skull utstod korsdödens förnedring – hamnar i skymundan, förlorar budskapet sin kraft och påsk­ropet sin mening. Budskapet om Jesu uppståndelse blir en förljugen tröst. För om det inte var den korsfäste som uppstod, handlar det inte om våra liv! Då handlar det inte om vår synd och skuld, vår förtvivlan och vår död! Då är budskapet inte längre evangelium.

I nämnda bok visar författa­ren hur det främsta hotet mot korsets budskap (i dag liksom på Nya testamentets tid) är gnostisk andlighet, ofta med kristna förtecken. Det var en sådan som fått fäste i Korinth. Mot denna ”förhöjda” andlighet ställer Paulus den korsfäste Kristus – som ”Guds kraft och Guds vishet”, ”för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap”. Samma strömningar ger aposteln anledning att påminna korinthierna om att deras egen kallelse också var tecken på att Gud verkar, inte genom mänsklig styrka och vishet utan genom det som i världens ögon är svagt och föraktat. Glider vi bort från korsets stötesten (grek: scandalon), visar det sig snart i en önskan att fly vår mänskliga svaghet, se 1 Kor 1:18ff.

Detta är korsets anstöt: Att vi förkunnar och tillber en Gud som dödats på det mest vanhedrande sättet, till allmänt beskådande. Och att vi tror att denna ”skandalösa” död är vår – och världens – enda räddning. Så fjärran från all religiös finkänslighet och intellektuell smak!

Utan korsets stötesten blir tron på uppståndelsen kraftlös. Likaså blir tron på den korsfäste meningslös utan hans uppståndelse (1 Kor 15:14ff). Så låt oss fira en hel påsk! Låt långfredagen vara långfredag – så att påskmorgonen får lysa i full kraft! Låt oss vänta med de mest segervissa lovsångerna till påskdagens gudstjänst! Det finns andra alternativ.

O huvud, blodigt sårat, av hån och smälek höljt. O huvud, slaget, fårat, i kamp och ångest böjt. O huvud som skall siras med ärans krans en dag, men nu med törne viras, dig ödmjukt hälsar jag.

Inger Rosdahl, förkunnare, pensionerad pastor

Fler artiklar för dig