Det börjar med islamkritik och slutar med sekularism

Så var rösterna räknade och våra förtroendevalda från samtliga partier ska påbörja det svåra men viktiga arbetet med att skapa en hållbar ledning för vårt land de kommande åren.

Vi som har följt aktuell valrörelse med apologetiska glasögon har noterat hur religionskritiken tog sig allt mer explicita uttryck. Socialdemokraterna var först på bollen. Maktfullkomliga uttalande från Thorwaldsson om att ”föräldrar minsann inte har någon rätt att överföra sina religiösa övertygelser till våra (i betydelsen samhällets) barn”. I kölvattnet av detta uttalande har sedan angreppen mot religionen intensifierats från det socialdemokratiska kampanjhögkvarteret. Jämförelsen mellan religiösa och kriminella, uttalanden om att religion per definition står i en direkt konflikt med kunskap, och listan fortsätter.

På den liberala sidan har det inte varit mycket bättre. Fredrik Malm konstaterade i valrörelsens slutskede att den liberala rörelsens historia präglas av en strävan till ett sekulärt samhälle. Vid förfrågan om ett förtydligande – angående om vad han egentligen syftade på var en sekulär stat som garant för en borgerlig offentlighet och ett mångkulturellt civilsamhälle präglat av pluralism – svarade han: Liberalernas linje är att religion är en privatsak och att det både värnar en sekulär-stat och eftersträvar ett sekulärt samhälle. Detta kan verka okontroversiellt, men är ytterst försåtligt, framför allt då ledande liberaler som Bengt Westberg och Nyamko Sabuni är medlemmar i en organisation (Förbundet Humanisterna), som förutom att driva tesen om religionen som kärnan till alla världens konflikter, till sina offentliga arrangemang bjudit in anti-teistiska predikanter som Richard Dawkins. En världskänd föreläsare som driver tesen om att religiösa uppfattningar bör betraktas som psykisk sjukdom och att ett överförande av dessa till sina barn ska likställas vid barnmisshandel.

Sverigedemokraternas parti­ledare Jimmie Åkesson gick kanske längst. Människor med högre lojalitet till sin religion än mot nationen ska kunna förlora sitt medborgarskap. Han förklarade vidare att den som låter sin tro på något sätt innebära att den ställer krav på att det svenska samhället ska förändras utifrån vad den tror, inte ska vara del av det svenska samhället.

Så vad menar egentligen politiker som säger sig vilja arbeta för ett sekulärt samhälle, där religionen reducerats till en privatsak? Menar sig sekularisterna vilja jobba för ett samhälle där alla livsåskådningar som bygger på andra metafysiska antaganden än den naturalistiska inte ska ges utrymme att på samma villkor som filosofier som uppfyller sekularism-kravet påverka samhället? Vad blir av principen om alla medborgares lika värde inför lagen? Vilka konsekvenser får det på västerlandets demokratiska fri- och rättigheter?

I regeringsformen – den grundlag som utgör grunden för vår demokrati finns denna portalparagraf: "Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person."

Ett starkt civilsamhälle, där människor ges utrymme att gå samman och engagera sig, är grundläggande för demokratin och en viktig del i hållbar samhällsutveckling. Världen över ser vi dock en trend i att det demokratiska utrymmet krymper. Det civila samhällets handlingsutrymme begränsas allt mer och kritiska röster tystnas genom repressiva lagar, hot och trakasserier. Politiska och ekonomiska eliter, både stater och privata aktörer ligger bakom denna negativa utveckling. Är det så som Joel Halldorf förutspår i sin bok ”Gud: Återkomsten” – att detta är sekularismens sista konvulsioner i paradigmskiftet till en post-sekulär era – eller är det början på en tid där det demokratiska utrymmet kommer minska även här i västvärlden?

Kommande mandatperiod kanske uppenbarar delar av svaret, men frågan vi alla måste ställa oss redan nu är: Var går den liberala demokratins yttre gränser och hur kan vi gemensamt försvara dessa från våra respektive förståelsehorisonter?

Sven-Gunnar Hultman, pastor pingst

Torbjörn Freij, pastor Vineyard

Olof Brandt, nationell ledare Bibeln idag

P-O Flodström, apologet