Det egna välmåendet eller vår nästas behov

Den kristna etiken står i stark kontrast till mycket av det r­esonemang som i dag formuleras kring frågan om invandring. Särskilt tydligt har detta blivit sedan Sverigedemokraterna (SD) slutligen visade sin sanna natur och med motivering helt i partiets invandringskritiska ideologi frångick praxis i en så viktig fråga som budgetomröstningen.

Detta var inte förvånande i sig men att se hur allt fler med kristen bekännelse börjat förespråka ett samarbete med SD har överraskat mig mycket. Självklart kan man vara kristen och direkt eller indirekt stödja SD, även om partiets ideologi motsäger den kristna etikens grundläggande människosyn. Självmotsägelse i sig är inget hinder för att vara kristen.

Det är dock förvånande hur allt fler personer med kristen grund tycks vilja utmåla invandringen som ett hot. Jag ska inte här gå i klinch med själva sakfrågan kring vilken betydelse invandringen har för vårt land.

Det har kunnigare personer som förre finansministern Anders Borg redan gjort. Som teolog är det i stället den underliggande värderingen som väcker starkt motstånd inom mig.

För i centrum av den växande invandringskritiken står ett ogenerat fokus på det egna välmåendet som helt tillåts överskugga nästans behov.

Denna egocentriska konsekvensetik är som jag ser det helt i strid med Jesus befallning om att vi ska älska vår nästa som oss själva.

Om anledningen till att jag har rätt till ett liv i trygghet och välmående utgår från min mänsklighet så gäller det rimligtvis alla som delar denna egenskap.

Enda möjligheten att undvika en sådan skapelseteologisk logik är den nationalism som på allvar menar att en människas värde avgörs av n­ågot så slumpmässigt och föränderligt som inom vilka nationsgränser vi föds.

En logik så fullständigt befriad från förnuftiga och teologiska argument att man rodnar å företrädarnas sida.

Det är därför med växande förvåning jag ser hur kostnader samt kulturella och religiösa förändringar förs fram som argument för en minskad invandring också utifrån en kristen förståelsehorisont. A­rgument som på ett självklart sätt framstår som helt irrelevanta när en medmänniska s­öker ett bättre liv.

Har vi som är övertygade om att Gud skänkt oss tro och evigt liv trots vår ofrånkomliga syndfullhet verkligen en position där vi är bekväma med att möta vår nästas behov av ett bättre liv med kyliga kalkyleringar kring vad det skulle kosta oss?

Henrik Lööv, prästkandidat