Det finns bara en Guds lag

Jag vill tacka Markus Holmbom och Bo Carlsson för deras gensvar i Dagen (26 februari resp 8 mars) gällande mina debattartiklar om Lagen och dess betydelse för oss kristna.

Läs mer: Markus Holmbom: Vi kristna lever i Kristi lag

Läs mer: Bo Carlsson: Nej, det är nåden som bygger lärjungar

Jag vill börja med att replikera på Holmbom, eftersom han för in en dimension som hitintills delvis saknats: distinktionen mellan lag och förbund. Hans inlägg driver oss att titta närmare på sakfrågan: Är det någon skillnad på själva löftet som israeliterna gav vid Sinai berg om att vara lydiga (förbundet), och på den lag som de lovade att följa (förbundets innehåll)?

För det första vill jag säga att jag helt håller med Holmbom om att det nya förbundet, "Jesus-förbundet", har företräde. Detta förbund innefattar dock mer än utgjutandet av Anden: det är omgärdat av flertalet löften som ännu inte har infriats. Vi som är i Messias har förvisso tagit emot en "pant" (grek. arrabon) inför det som komma ska. Jesus är lagens (och profeternas) mål eller syfte (en bättre översättning på det grekiska "telos"); det är genom Messias som allt kommer att ske som ska ske – men vi är inte framme i den kommande världen än.

Det Jesus har gjort är alltså att initiera en form av partiell uppfyllelse av det nya förbundet: Hans offerdöd möjliggjorde utgjutandet av helig Ande på jorden, även bland nationerna. Anden är dock endast en del av löftena kring det nya förbundet – inte dess summa.

Det är här som jag och Holmbom skiljer oss mest: Holmbom verkar mena endera att allt faktiskt har skett som profeterna har talat om, det vill säga att himmel och jord har förgått och Toran med dem, eller alternativt att det på jorden i nuläget finns två lagar: Mose Torah, som leder till förbannelse, samt Messias Torah, som leder till evigt liv. Det först alternativet kan uteslutas eftersom himmel och jord alltjämt består; det andra alternativet ter sig obibliskt, eftersom de profetiska skrifterna inte talar om två parallella lagar från Gud i denna värld.

Idén om en separat lag från Messias baserar Holmbom troligen på Gal 6:2 och 1 Kor 9:21, två vaga fraser som på grekiska transkriberas ungefär ”ton nomon tou christou” (”lagen Kristi”) och ”ennomos christou” (”i-lag Kristi”) men brukar översättas ”Kristi lag”. Vad dessa två fraser betyder är dock omöjligt att entydigt utläsa. I dag finns dessutom en ökande skara exegeter som anser att passagerna syftar på Mose lag: det tillkopplade genitivattributet (”Kristi”) förstås då bäst som den ”sfär” där lagen verkar, det vill säga i Messias, enligt Messias föredöme. I köttet verkar lagen till död; i Messias (eller enligt Messias instruktioner) verkar den till liv. Guds lösning på människans synd är inte att ändra lagen, så att det ska bli ”lättare” att följa den – Guds lösning är att rätt uttolka lagen och sedan skänka sin Ande till människan, en Ande som möjliggör en ”uppfyllande” lagobservans. Det är detta som är det nya förbundet.

Jag håller alltså med Holmbom i synen på förbundens prioritering. Det nya förbundet är nödvändigt för att människor ska kunna komma in i den kommande världen och åtnjuta ett evigt liv inför Guds ansikte. Det Holmbom dock blandar samman är lag och förbund – det nya förbundets lag är alltjämt samma, Guds bestående lag. Allt annat vore en förminskning av Andens storhet, ifall den lag som Anden hjälper oss hålla är något annat än den lag som människan hittills misslyckats med att följa. Varför inte introducera den "mer rätta och sanna lagen" redan från början, om den fanns? Varför gå omvägen via en lag som Gud ytterst inte vill ha?

Läs mer: Lagen bygger lärjungaskap

Och här tar min kritik av Bo Carlsson vid: Carlsson menar att ett lärjungaskap ska baseras på nåd, inte på bud som man måste lära sig för att leva rätt. Budobservans är för honom en död religion. Det som Carlsson dock blandar samman, snarlikt Holmbom, är skillnaden på nåden som grundbult för det nya förbundet, och på den etik som ska gälla efter att människan fått sitt frikännande och fått ta emot helig Ande. Vi får Anden av nåd, men vi ska leva inte av nåden utan av Anden. Anden är den Guds verklighet i oss som möjliggör ett rättfärdigt leverne.

Carlsson verkar dock mena att den kristnes kunskaper om Bibelns bud skulle hämma Andens verk i den troende snarare än att sporra till goda gärningar. Skriften är ju Andens verk – de två förmedlar samma budskap. Vår tacksamhet över Guds nåd är vårt bränsle, liksom den kraft vi får genom Anden. Men varför detta faktum skulle sätta oss i konflikt med Skriftens etiska imperativ väntar ännu på sitt förtydligande.

Stefan Larsson, för tankesmedjan Mishkan