Det har varit en riktigt mörk höst i Malmö

"Nu i adventstid tänder vi många ljus. Det behövs när det är så mörkt", sa jag till barnen i barngruppen när vi avslutade för terminen. Och tänker att jag själv behöver det så mycket.

För det är mörkt. Inte bara när jag cyklar genom Malmö genom den tidiga morgonen eller under eftermiddagens ljustömda timmar, utan också när solen är uppe. För många Malmö­bor är mörkret kompakt och varje tänt ljus behövs.

Den här hösten har tröttat oss. Ett tillslag mot kyrkans familjeläger gav oss sorg och ilska men också rädsla. Ska kyrkan och de humanitära organisationerna nu vara stället dit gränspolisen går för att förbättra sin statistik? Vågar vi komma hit? Vågar vi fira gudstjänst? Är det säkert, frågade folk oss. Hur kan vi svara på det? Ifråga om säkerhet är vi osäkra.

Vi har lärt oss att ”frihet” i ordet religionsfrihet, av Migrationsverket inte tolkas så att man får söka vilken religion man vill. Nej, det kan krävas ett hypotetiskt martyrium för att få skydd av religiösa skäl. Om du är beredd att dö för detta, då kan du räddas. Skulle utvisningen närma sig dessutom, då blir besök av din präst för själavård nekat.

I vinternatten håller civilsamhället öppet för dem som annars inte skulle ha tak och väggar och värme. Det finns inte sängar där, utan vilfåtöljer, för det är vad bygglovet medger. Stadens ansvar gäller inte alla.

Den judiska församlingen smädas på torget här. Unga människor fortsätter skjutas i våra områden.

Det skulle kunna vara nattsvart, men det är det inte. För det finns massor av människor som kämpar, för asylsökande och papperslösa, för hemlösa och migranter. De som ger av sin fritid för att ordna ett verkställighetshinder eller nattvakta på värmestugan. De som har stått utanför förvaret trots kylan, för att finnas för sina vänner. Som röt till när tryggheten gjordes osäker och som har suttit med polisen i samtal för att kräva åtminstone värdighet. Som förde interreligiösa samtal innan politikerna sa åt dem. Som sökte fred också bland dem som fastnat i våldet.

Ja, ljus är de, de som har trotsat sina besvikelser och sitt stukade förtroende för samhället, som ändå lade sin kraft på att bygga det samhälle de längtar efter. Ljus är de som har tröttats men inte gett upp. Den här hösten har lärt oss något svårt om medmänsklighet. Men mörkret har inte vunnit.

Marta Gustavsson, komminister i Västra Skrävlinge kyrka, Malmö