Dödshjälp leder i fel riktning

Den samlade erfarenheten visar att legaliserad dödshjälp oundvikligen leder till en ökad efterfrågan. Det skriver Sophia Kuby och Tuve Skånberg.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

”Rätten till en värdig död” är en fras som ofta upprepas i vår tid. I den offentliga debatten har den formuleringen blivit synonym med dödshjälp eller läkarassisterat självmord.

Men betyder det att en lidande människa förlorar sin värdighet? Är den enskildes värdighet avhängig av hans eller hennes kapacitet att leva ett liv i full självständighet?

Vi gör väl i att titta närmare på verkligheten i de länder där dödshjälp har varit lagligt i ett flertal år, så som är fallet med Belgien och Nederländerna.

Överallt i världen där dödshjälp har legaliserats följer ofelbart en stigande efterfrågan. I Belgien har efterfrågan ökat hundrafalt sedan lagen trädde i kraft 2002. År 2015 registrerades över 2 000 fall.

I Nederländerna dog 2015 fler än 5 000 personer till följd av en dödlig injektion. Och i Kanada avslutade läkare och sjuksköterskor 800 personers liv bara under de 24 första veckorna sedan lagen trädde i kraft i juni 2016.

Tillförlitlig rapportering och ordentliga kontrollmekanismer saknas ofta, trots uttryckliga juridiska krav. Wim Distelmans, vice ordförande i belgiska statens utvärderingskommission samt en av landets främsta dödshjälpsförespråkare, uppskattar att omkring hälften av alla dödshjälpsfall aldrig redovisas officiellt.

Under hans ledning har kommissionen endast anmält ett enda fall till åklagare av alla de 13 000 som ägt rum sedan dödshjälp legaliserades 2002.

Att den vakthund, som inrättades som ett skydd i Belgien, inte har visat sig fungera alls väcker allvarlig oro.

Förespråkare för läkarassisterat självmord menar att proceduren grundas på respekt för individens självständighet. Men hur autonom är en person i realiteten när hon lever under fysiskt eller psykiskt lidande eller med minskande fysiska och kognitiva färdigheter?

Enligt officiella rapporter i Belgien sker den största procentuella ökningen av förfrågningar om dödshjälp numera bland patienter med diagnosen demens. Vissa av dessa hade ännu inte börjat märka av några symptom, men ville få livet avslutat av rädsla för framtida lidande och förlust av självständighet.

I Nederländerna kan patienter gå till så kallade ”livsslutkliniker”, där en läkare som de aldrig tidigare träffat kan hjälpa dem att avsluta sitt liv. 107 sådana fall rapporterades under 2013, och trenden är ökande. Denna fullständiga avsaknad av relation mellan läkare och patient borde ge anledning till oro, i synnerhet utifrån nya krav om att göra dödshjälp tillgänglig också för äldre personer som helt enkelt är ”livströtta”.

Dödshjälp håller i vår tid på att bli ett livsstilsval. Det finns i dag ganska många fall där personer rent subjektivt beskriver sitt lidande som outhärdligt. Det tyder på att vi i stor utsträckning förlorat kapaciteten att hantera livet när det inte är rosenrött. De senaste åren har sett en ökning av fall som bara för tio år sedan skulle ha varit otänkbara. En av 33 nederländska medborgare använder i dag dödshjälp för att avsluta sitt liv. Belgien är inte särdeles annorlunda.

På senare år har människor blivit dödade på egen begäran efter att ha diagnosticerats med depression, autism, sexuell identitetsstörning eller helt enkelt sorg efter förlusten av en älskad närstående. När åldersgränsen för dödshjälp nu tagits bort kan detta efterfrågas lagligt vid varje tillfälle i livet. 2016 dog den första tonåringen via dödshjälp.

Belgien och Nederländerna visar ett tydligt mönster. Det börjar med patienter som upplever extremt lidande, men utvidgas snabbt till situationer som fram tills helt nyligen betraktades som vanliga inslag i mänskligt liv.

När dödshjälp en gång har införts finns det helt enkelt ingen logisk slutpunkt för när det kommer att begäras. Dödshjälp blir ett fullständigt normalt beslut vid livets slut, något som i nästa steg kan innebära att krav börjar ställas på att de som väljer att dö på naturlig väg måste rättfärdiga sitt val.

Hur lång tid dröjer det innan en patient som åtnjuter palliativ vård under några veckor eller månader inför livets slut kommer att betraktas som en börda för samhället, för familjen eller för sjukvårdsbudgeten? En studie i Canadian Medical Association i januari 2017 kommer till en tydlig slutsats: dödshjälp sparar pengar – 138 miljoner dollar per år om det blev vanligare att personer avslutade sina liv via eutanasi.

Oavsett hur strikt man försöker formulera lagtexten för dödshjälp är den likafullt dömd att misslyckas med att skydda samhällets mest sårbara medborgare. Sverige bör inte göra samma misstag som andra länder.

Sophia Kuby, direktor för EU-arbetet inom ADF International, en människorättsorganisation med fokus på internationell rätt.

Tuve Skånberg­, ordförande vid Claphaminstituet, riksdagsledamot och vik ordförande för riksdagens civilutskott.

Säg din mening

Håller du med debattörerna om att dödshjälp ivår tid håller på att bli ett livsstilsval.?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Svenska kyrkan och Alpha
Sara Waldenfors (S) företrädde kyrkolivsutskottet under debatten om Alpha på kyrkomötet.
Foto: Svenska kyrkan
Foto: Svenska kyrkan
Kyrkorna leds av män, men i kyrkbänkarna fattas männen. 
Foto: Kari Shea
Foto: Kari Shea