Dopet är inte bara en symbolisk handling

Denna över­tygelse delar vi som pingst­vänner med en stor majo­ritet av kristna i den världsvida kyrkan sedan apost­l­a­r­nas dagar.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Hur oumbärligt är dopet för vår frälsning?

Frågan ställs av Göte Olingdahl, som gjort en förtjänstfull läsning av kapitlet om dopet i den nyutkomna pingstkate­kesen, ”Trons hemlighet” (Pingst FFS, 2014). Han medger att pingströrelsen i sin undervisning ”generellt sett underskattat dopets och nattvardens betydelse”, men undrar samtidigt om inte Teologiska nät­verket i Pingst nu uppvärderar dopet alltför mycket.

Klassisk pingströrelse har alltid framhållit trons avgörande plats för människans frälsning. Denna övertygelse fullföljs i ”Trons hemlighet”. Samtidigt menar vi att Nya testamentets radikala språk om dopet inte bör förandligas. ”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet” (Rom 6:4).

I sin uttrycksfulla undervisning om dopet i Romarbrevet är det uppenbart att Paulus tillmäter dopet en djupare hemlighet än att enbart vara en symbolisk handling. Denna hemlighet handlar inte om magi, den härrör från Andens kraft. Om dopet skänker delaktighet i Kristi död, begravning och uppståndels­e, måste det innebära att den helig­e Ande är verksam i dopet – i kraft av tron. Detsamma framhålls genom Första Petrus­brevets ord om att vi räddas ”av vattnet i dopet” (1 Petr 3:20). Det klaraste uttrycket för hur tro och dop inte kan skiljas åt har vi i Jesu egna ord: ”den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike” (Joh 3:5).

Läsningen av dessa och andra bibelord leder i ”Trons hemlighet” till slutsatsen: ”Tro och dop är den väg Skriften anvisar till frälsning och gudsgemenskap” (sid 180). Denna över­tygelse delar vi som pingstvänner med en stor majoritet av kristna i den världsvida kyrkan sedan apostlarnas dagar, även om vi är medvetna om att den delvis har försvagats i reformert tradition.

”Undervisas det inom Pingst att man måste döpas för att bli frälst?”, frågar Göte Olingdahl. Risken med en sådan fråge­ställning är att den leder till att vi antingen förminskar Gud eller reducerar dopets gåva.

Å ena sidan: det gudomliga, pånyttfödande initiativet kan ske när som helst och var som helst. ”Redan i dag skall du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43) säger Jesus till rövaren på korset.

Å andra sidan: församlingen har i dopet skänkts en gåva som Nya testamentet beskriver som både omistlig och oumbärlig. ”Vad skall vi göra?” frågar folket på pingst­dagen. Och får svaret: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så får ni förlåtelse för era synder” (Apg 2:37–38). Omvändelse, dop och syndernas förlåtelse hör samman och bör inte skiljas åt.

”Trons hemlighet” betona­r hur dopet både innebär ett Guds handlande till människans frälsning och ett gensvar från människan. Vi tror att detta också speglas i många pingstvänners erfarenhet. Pingströrelsens långa historia av vittnesbörd om hur människor i dopet erfarit ”Andens nedstigande” över sina liv, har inte alltid motsvarats av en förkunnelse som tar Nya testamentets djärva tal om dopet på allvar. Denna diskrepans mellan erfarenhet och undervisning kan säkert ibland ha berott på en viss ängslighet för att uppfattas som ”sakramental”.

Här menar vi att en större frimodighet i förkunnelsen om dopet är i överensstämmelse med pingströrelsens karismatiska hjärta: såväl tron som d­opet får liv, och förmedlar liv, i kraft av den helige Andes närvaro.

Dan Salomonsson, ordförande i Teologiska nätverket i Pingst

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.