Ducka inte för egna andliga ansvaret

Till viss del har Joel Halldorf rätt i sin ledare (Dagen 3 januari) att det är dags för präster och pastorer att "återvinna det teologiska ledarskapet" för att ge de troende vägvisning i tidens vilsenhet.

Men – ibland kan man ändå fundera över om det enbart är ledarskapets uppgift att för de troendes skull läsa samtiden teologiskt.

Halldorf återger undersökningar som visar på att människor, trots att de deltar i ett aktivt församlingsliv, saknar ”konkret vägledning om vad tron skulle betyda i vardagen i övrigt”. Denna konkreta vägledning är alltså ledarskapets uppgift att förmedla, menar han.

Men är det så? Är det på djupet så?

Alltför enkelt kan hela ansvaret för de troendes uppbyggelse läggas på präster och pastorer när den troendes mognad också handlar om att hen själv tar ansvar för sitt liv, tar några steg till i tron och lär sig läsa själv.

Är jag aktivt troende i en församling har jag nog också både möjlighet och förståelse nog att fördjupa mitt kristna liv. Att förutom den livsviktiga bönen och bibelläsningen faktiskt ta tag i den eller den boken som kan vägleda min vandring och min handling.

Förvisso är det som Predikaren suckar att ”det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.” (Pred 12:12), men det finns trots allt väldiga källor av insiktsfullhet att ösa ur för den som ger sig tid. Tyvärr kan det nog vara så att det är alltför lätt att skylla på pastorn eller prästen när vägledningen­ (eller för den del väckelsen) uteblir­.

Mitt eget ansvar kommer jag trots allt inte ifrån. Bryr jag mig? Söker jag ivrigt efter vägledning? Eller suckar jag bara lite lätt över att det inte finns någon att få…

Gud välsigne det ledarskap som läser samtiden, ja.

Men Gud välsigne också den helt vanlige kristne som hejdlöst finner sig hemma i läsandets rika hav och låter välsignade raster av förståelse prägla och konkret forma vardagen!

Tomas Söderhjelm