Ebba Busch Thor: Därför går jag i Pridetåget

Jag står inte bakom allt som sägs och görs under Pride. Men jag kan inte bortse från att Pride finns till för människor som både historiskt och i nutid har behandlats fruktansvärt illa, skriver KD:s partiledare.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Platsen är Slottsbacken i Stockholm. Det är soligt, det är varmt och det är festligt. Ända tills det plötsligt blir mörkt. Flaskor flyger genom luften. En av dem träffar en treårig flicka. En man slås till marken och tar liggande emot en skur av sparkar, bland annat mot huvudet. På några sekunder har festen övergått i fasa.

Det jag beskriver ägde rum under Stockholm Pride för sexton år sedan, 2003. Det var då ett trettiotal aktivister från Nationaldemokraterna anföll manifestationen. Mannen som misshandlades grovt var Facunda Unia, pressassistent på Stockholm Pride.

Det finns en bitter ironi i de attacker som utförts, och fortfarande utförs, mot Pride-parader. För det var just trakasserier som ledde till att Pride grundades. Den 28 juni 1969 utbröt Stonewallupproret, som var en reaktion mot New York-polisens förföljelser mot stadens gay-klubbar. Det blev en vändpunkt för människor vars sexuella läggning gjort dem utstötta och föraktade. Året efter upproret hölls New York Pride, urcellen för alla Pride-tåg som hållits därefter.

Det är ingen hemlighet att det alltid har funnits friktion mellan kristenheten och hbtq-rörelsen, i Sverige lika väl som i resten av världen. Samtidigt är det i den kristna världen som hbtq-personers rättigheter är starkast och toleransen som störst. Det är en intressant paradox. Å ena sidan har delar av kristenheten spjärnat emot Pride, å andra sidan är det just kristendomen som betonar vikten av att se sig själv i andra – särskilt i den som är utstött och föraktad.

Ibland går jag i Pride, ibland gör jag det inte. Andra går varje år, många går aldrig. Till sist är det ändå inte medverkan i Pride som avgör huruvida någon är en god medmänniska. Men den som vill gå måste kunna göra det utan att bli bespottad. Som partiledare får jag leva med en hel del kritik. Men några av de hemskaste mail jag någonsin fått, fick jag när jag för första gången deltagit i paraden.

Jag vill uppmana alla som ogillar Pride, och min medverkan där, att rannsaka sig själva. Är detta rätt fråga att lägga energi på? Beter man sig som en god medmänniska när man i brevform släpper ut sitt otyglade raseri?

Jag står inte bakom allt som sägs och görs under Pride. Men jag kan inte bortse från att Pride handlar om och finns till för människor som både historiskt och i nutid har behandlats fruktansvärt illa. Om människor som vill kunna gå längs gatan hand i hand med den de älskar. Utan att utsättas för förakt, hot och våld.

Våldet är inte historia, det existerar fortfarande. En av fem hbtq-personer i åldern 16–25 år uppger att de utsatts för hot eller våld av en förälder, partner eller annan närstående vuxen. Det är dubbelt så många som bland andra unga. Utanför västvärlden är detta våld vardag. Inte heller detta kan vi blunda för. Vi måste tänka som Lewi Pethrus tänkte när han sa: ”Mottot för ett parti ska vara allas bästa”. Och ordet ”allas” förpliktigar.

Det har alltid funnits, och kommer kanske alltid finnas, frågor där hbtq-rörelsen och Kristdemokraterna landar i olika slutsatser. Men ingen kristdemokrat kan vara emot principerna om respekt, likabehandling och människovärde.

Så länge människor hotas och hatas på grund av sin läggning så kommer Pride att behövas. Så länge Pride behövs kommer det att behövas kristdemokrater som medverkar i Pride och visar hur vår politik stärker de mänskliga fri- och rättigheterna. Därför kommer jag att vara med i årets Pride-tåg.

Ebba Busch Thor,

partiledare Kristdemokraterna

Läs även | Kyrkoherde kritiserad efter nej till Pride

Läs även | Växjöskola tvingade elever gå i pridetåg

Läs fler artiklar om Ebba Busch Thor

Alla tidigare artiklar

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (100%)

1 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Han mötte Gud på månen

När ryssen Jurij Gagarin skickades ut i rymden 1961 var det en världssensation. ”Jag kunde inte upptäcka Gud därute” förklarade Gagarin efter landningen.
Men när amerikanen James B Irwin satte sina fötter på månens yta tio år senare var budskapet det motsatta:
”Jag fick en överväldigande känsla av Guds närvaro på månen.”
Den 20 juli är det precis 50 år sedan som de första människorna landade på månen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

James B Irwin är en av tolv personer som promenerat på månens yta.

­– Före månresan var jag inte direkt religiös. Men nar jag stod på månen fick jag en överväldigande känsla av Guds närvaro. Hans ande kändes mer påtaglig än jag någonsin upplevt på jorden.

James Irwin var inte beredd på att månbesöket skulle beröra honom på ett andligt plan. Alla hans förberedelser var inriktade på teknik och vetenskap. Men efter den lyckade landningen på månens yta hände något oväntat:

– Vi upplevde en stormande glädje över att nu kunna utforska en plats där människor aldrig förr hade satt sina fötter.

– Ännu starkare upplevde jag glädje över Guds närvaro på månen. Man kunde inte undgå att beundra Guds skapelse och kärlek.

– För mig innebar de andliga upplevelserna som sköljde över mig en stor personlig förändring. Jag som aldrig hade varit kyrkligt aktiv bestämde mig for att låta döpa mig så fort jag återvände till jorden. Det skedde i Nassau Bay baptistkyrka i Houston, Texas.

När månlandaren tog mark i juli 1971 hade James Irwin och hans astronautkollega Dave Scott ett stort jobb framför sig. Först och främst skulle de packa upp månbilen och för första gången kunde människan köra omkring på månens yta. Totalt samlades 138 kilo månsten in och togs tillbaka till jorden för vetenskaplig forskning. Stenarna har sedan gett värdefull information om bland annat månens ursprung och ålder.

För James Irwin, som just gjort sina omtumlande, andliga upplevelser vid ankomsten till månen, blev kontakten med Gud väldigt påtaglig:

– Det blev nästan som uppenbarelser från Gud när jag skulle lösa praktiska problem i mitt jobb på månen. Gud sa till mig vad jag skulle göra i några kritiska situationer. Jag frågade inte rymdcentralen i Houston om råd vid dessa tillfällen eftersom svaret skulle komma försent. Jag behövde ju svar omedelbart!

Läs mer: Buzz Aldrin firade nattvard på månen

För den tuffa testpiloten James Irwin var detta något helt nytt. Han hade aldrig i sitt dagliga jobb brytt sig om att lyssna på Guds personliga tilltal när det gällde att lösa konkreta arbetsuppgifter.

– Vi upptäckte att hjärnan tycks fungera bättre i rymden. Tanken var klarare, vilket kanske berodde på att hjärnan fick mer syre.

James Irwin bestämde sig för att göra en tydlig, kristen bekännelse framför tv-kamerorna som hela tiden följde honom under månpromenaderna. Han visste att miljontals människor följde varje steg och rörelse från astronauterna 40 000 mil från jorden.

– Jag fick min chans när kollegan Dave Scott plötsligt utbrast: ”Titta på dessa magnifika berg. Är det inte sagolikt vackert när solen strör sitt guld över dem?”

– Vid det laget bestämde jag mig för att citera ett bibelord som jag lagt på minnet: ”Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån ska min hjälp komma?”

Livet inne i rymdkapseln fick ibland märkliga uttryck, eftersom astronauterna lever tyngdlöst:

– Plötsligt kunde middagsmaten flyta omkring oss på ett okontrollerat sätt. Då kunde jag säga till min kollega: ”Hallå Dave, du verkar ha tappat din biffstek som du skulle äta till middag i dag.”

James Irwin föddes i Pittsburg, Pennsylvania 1930 och dog i en hjärtinfarkt 61 år gammal 1991. Redan 1972 – året efter månresan – gick han i pension och startade samtidigt sin kristna organisation High Flight Foundation, som fortfarande är aktiv genom Irwins barn.

– Efter återkomsten till jorden började jag besöka kyrkor. Det var ett stort ögonblick att få tala inför 50 000 baptister i Astrodome i Houston.

– Jag som tidigare inte gillade att tala offentligt blev nu väldigt aktiv som talare. Jag började bjuda in människor att söka personlig kontakt med Jesus. Det var en sak att tala om månen i vetenskapliga termer, men det var en helt annan sak att berätta om min religiösa upplevelse och inbjuda till samtal och förbön.

Efter James Irwins död 1991 fortsatte James Irwins familj att driva organisationen High Flight Foundation. En av de viktigaste uppgifterna i dag är att ge andligt och moraliskt stöd åt USA:s många krigsveteraner som ofta har problem med relationer och ekonomi efter att ha tjänat landets krigsmakt i främmande länder.

FOTNOT: Fakta om James Irwin har hämtats från boken ”En astronauts bekännelse” som kom ut på svenska 1975. Material kommer också från Arne Winerdals Dagenintervju med James Irwin i samband med ett besök i Sverige på 1970-talet.

Arne Winerdal

Fakta: Månfärder

Den 20 juli 1969 satte Neil Armstrong sina fötter på månens yta och uttalade de berömda orden:

"Ett litet steg for människan men ett stort steg for mänskligheten".

Under tre intensiva år efter den första månlandningen besökte sammanlagt tolv amerikaner månen i olika omgångar. James Irwin var nummer åtta.

Många menar att månlandningarna hörde till 1900-talets största bedrifter. De påverkade inte minst datautvecklingen och banade väg for mikroprocessorn, som i dag finns överallt i vår vardag: telefoner, datorer, bilar etcetera.

Det var USA:s president John F Kennedy som 1962 bestämde att hans land skulle landstiga på månen först av alla "innan 1960-talets slut ..."

Hans dröm infriades med fem månaders marginal i juli 1969. Sedan 1972 har ingen människa promenerat på månen men nu finns färska planer på att genomföra nya besök på månen. "Lunar orbital platform gateway" är ett projekt som ska öppna månen för människan igen.

Sara Waldenfors (S) företrädde kyrkolivsutskottet under debatten om Alpha på kyrkomötet.
Foto: Svenska kyrkan
Foto: Svenska kyrkan
Sara Waldenfors (S) företrädde kyrkolivsutskottet under debatten om Alpha på kyrkomötet.
Foto: Svenska kyrkan
Foto: Svenska kyrkan