EKHO: Vården för transpersoner behövs här och nu

Forskning om könsdysfori är viktig men de unga som lider kan inte vänta, skriver två företrädare för EKHO – Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Riksförbundet EKHO – Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer – vill ge vårt perspektiv på diskussionen om könsdysfori hos unga. Inom vår förening ryms åtskilliga med personliga erfarenheter av den könsbekräftande vården i Sverige och som förening arbetar vi med att sprida kunskap om transidentitet och könsidentitet, och att försöka göra kyrkan till en trygg plats för transpersoner. Låt oss därför peka på några viktiga linjer i det samtal som nu pågår, där Christopher Gillberg med flera i i Svenska Dagbladet och Joakim Hagerius på ledarplats i Dagen ifrågasätter vården av unga transpersoner.

Först och främst vill vi poängtera vikten av att vi talar på ett respektfullt sätt. Vi vänder oss mot begrepp som ”försökskaniner”, ”könsstympning”, ”hjärnstrypning” med mera. Låt oss använda ett språk som inte raljerar eller uttrycker sig nedsättande. De unga transpersoner som denna debatt handlar om förtjänar att behandlas som de Guds skapelser de är och som gåvor till den kristna gemenskapen.

När det gäller själva sakfrågan håller vi självklart med om att mer forskning behövs. Men vi frågar oss: Vad anser Hagerius, Gillberg med flera att alternativet är i de faktiska fall där unga människor upplever könsdysfori? I väntan på mer forskning, ska då ingenting göras? Gillberg menar att det främst skulle handla om en ”vem är jag-problematik”. Vi tror inte att det är så enkelt, men även om så skulle vara fallet, så har varken Gillberg eller någon annan en mirakellösning på vilka åtgärder som då ska sättas in.

Dessa unga kan må mycket psykiskt dåligt, med risk för självskadebeteende och självmord. Detta bottnar i stigmatiseringen de drabbas av från samhället, hot och hat och fördomar. Därför görs utredningarna mycket grundligt. För många av dessa unga är behandlingen livsnödvändig. Den kan inte vänta tills framtida forskning kanske funnit fler svar. För många innebär behandlingen en stor förbättring i livssituation och hälsa. Att en del ”ångrar sig” under utredningen ska definitivt inte ses som något tecken i sig på att vården är felaktig. Olika individer väljer att gå olika långt. Att genomgå alla ingrepp inklusive kirurgi är givetvis mycket påfrestande och inte alls något som alla önskar.

Vidare ifrågasätter vi uppdelningen som Hagerius och Gillberg gör mellan vuxna och barn. Det är just det faktum att kroppen förändras under puberteten som ofta på ett dramatiskt sätt gör behovet av könsbekräftande behandling tydligt. Behandlingen ger ett bättre resultat om den sätts in före eller under puberteten än efter, då sekundära könskaraktäristika utvecklats så långt att de är svårare att påverka.

Det är alltså att göra det alldeles för enkelt för sig att hävda att vuxna får göra som de vill – men barn ska inte ges någon behandling? Så fungerar inte verkligheten. Redan i dag iakttas stor försiktighet vid behandling eftersom att långtifrån alla unga med upplevd könsdysfori före puberteten kvarstår i sin vilja att leva i det andra könet efter puberteten. Bilden som målas upp i Dagen och Svenska Dagbladet om experimenterande utan eftertanke och oåterkalleliga ingrepp på barn ser vi som direkt felaktig.

I Socialstyrelsens riktlinjer anges att barnets inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. Denna princip gäller all vård av unga – det är en avvägning mellan vårdnadshavarens ansvar och inflytande och barnets rätt till självbestämmande. En vårdnadshavare kan inte till varje pris vägra vårdinsatser för sitt barn, utan det finns fall där barnets rätt till vård och hjälp väger tyngre. Sådana sällsynta fall hanteras dock inte godtyckligt, utan det finns lagstiftning att följa och sociala myndigheter som har ansvaret i det. Gillberg skriver svepande att ”behandlingarna genomförs med eller mot barnets föräldrars vilja”. Det är en grov förenkling och ger en snedvriden bild av verkligheten.

Sammanfattningsvis vill vi alltså understryka att mer forskning absolut behövs. Men situationen vi har att hantera är här och nu, med unga som lider och är i stort behov av vård. Vi ser det därför som två frågor som måste drivas parallellt. Unga personer med könsdysfori måste få god tillgång till könsbekräftande vård i hela landet. Samtidigt måste den oerhört viktiga forskningen fortsätta. Och under tiden – låt oss tala med respektfulla ord, och se till att våra kyrkor är platser där unga kan växa upp och vara trygga. I detta samtal vill EKHO fortsatt vara en del och bidra med våra kunskaper och erfarenheter.

Johanna Wikberg, ordförande Riksförbundet EKHO – kristna hbtq-personer

Anders Camenius, vice ordförande Riksförbundet EKHO – kristna hbtq-personer

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Premium Musse Hasselvall. 
Foto: Lars Pehrson/SvD/TT
Foto: Lars Pehrson/SvD/TT
Premium Många pastorer säger upp sig före pensionsåldern.
Foto: Stefan Spassow
Foto: Stefan Spassow