Eli Göndör: Lösningen på frågan om böneutrop

Varje gång någon inleder en text om böneutrop med att berätta vad kyrkklockor inte är vet jag att den inte kommer hålla hela vägen. Resonemanget går nämligen ut på att bestämma hur både den egna och den andres signal ska förstås av mottagaren.

Det är en orimlig utgångspunkt även för någon som gör anspråk på att kunna något om religion. För naturligtvis kommer alla försöka förklara att det man står ut med är bättre än det man inte står ut med. Det är argument baserad på känslor. Det går ju inte att bestämma vad någon annan hör eller förstår av en signal. Och diskussionen handlar ju om vad folk hör eller inte vill höra.

De som bestämmer vad kyrkklockor inte är, är samtidigt inte sällan väldigt bestämda om exempelvis vad slöjan alltid symboliserar oavsett vad bäraren av plagget hävdar. Därmed är också förhållningssättet inkonsekvent.

Läs mer: Dags för ett vuxet samtal om religion

Men låt mig berätta vad jag hör när jag hör kyrkklockor. Jag hör den längsta, mest brutala och fantasirika antisemitiska rörelsen i historien manifestera sina maktambitioner. Jag hör ett maktmedel som signalerar att tron på treenigheten är den sanna tron och att de som tror något annat är missionsobjekt som kommer hamna i helvetet om de inte accepterar den enda sanningen. Jag hör en missionsbefallning och samma ljud som vettskrämda människor som väntade på att förhöras av inkvisitorn hörde. Det tog 600 år innan islam skulle manifestera ungefär det samma fast på ett annat sätt.

Att den svenska religionsfientliga sekulära linjen mot bönerop känner ett behov av att plötsligt försvara kyrkklockor förvånar mig inte. Fenomenet förklaras i min bok "Religionskollision".

Behovet av att ge sig in i något så befängt som att förklara varför kyrkklockor är bättre än böneutrop förhindrar möjligheten till att vara lösningsorienterad. I stället blir det tjafs om vems signal som är snällast. Det är både mänskligt och förståeligt men är för den sakens skull inte vidare konstruktivt. Minoriteten behöver informeras om att den är en minoritet och tas emot med all tänkbar värme och med informationen att majoriteten vill slippa böneutrop.

För många som kommer från länder där böneutrop är normen är det säkert en nyhet.

Läs mer: Imam Kashif Virk: Böneutropet är inte politiskt

I normala fall ska en frihetlig demokrati ge minoriteter förutsättningar att tillgodose sina behov. Men minoritetens behov ska naturligtvis inte tvingas på majoriteten.

Däremot måste majoriteten och även minoriteten ibland stå ut med något de inte är förtjusta över.

En del muslimer vill ha böneutrop. En majoritet vill slippa höra det. Muslimer som vill ha böneutrop vill ha det för att det är viktigt för dem. Inte för att andra som inte vill höra det ska tvingas lyssna på det. Det viktiga bör alltså vara att muslimer får ha böneutrop. Inte att alla ska höra det.

Det är problemformuleringen. Problemformuleringen är inte vilket ljud som är bäst. Minoriteten muslimer vill ha böneutrop. Majoriteten i Sverige vill slippa höra det.

Lösningen blir med en sådan problemformulering mycket enklare och kan exempelvis innebära böneutrop på vissa begränsade tider. Men utan högtalare.

Texten har tidigare varit publicerad på Eli Göndörs Facebooksida.