Debatt

Endast äkta evangeliet frälser

Det skeende vi ser i Equmeniakyrkan ligger sorgligt långt från den väckelsetradition som skapat de frikyrkosamfund som nu slagit sig ihop. Det skriver företrädare från Nätverket för klassisk baptism och kristen tro, i debatten angående försoningssyn.

Vi tackar Sofia Camnerin för att hon i sitt debattinlägg (12/11) beskriver sitt perspektiv på försoningen. Dock motsäger hon inte en enda av de punkter som vi tagit upp, så kanske har vi förstått snarare än missförstått hennes teologi? Hursomhelst kvarstår våra punkter, upprepade och uppräknade här: Lidande och konflikter som inbyggt i skapelsen från början enligt Guds vilja. Syndafallet som ett begreppsmässigt missförstånd. Arvssynd som blivit något annat och att syndare kan delas upp i dem som syndat och dem som utsatts för synd. Arvsnåden och föreningen med Gud som följer från skapelsen till evigheten. Etiska kriterier och vetenskapliga upptäckter som kan och bör ställas över Bibelns ord. Men framför allt budskapet om korset, Jesus försoningsgärning och Guds förhållande till synd, lidande, dom och frälsning.

Camnerin skriver om Paulus bildspråk från en annan tid men verkar inte tro honom riktigt, hon söker andra bilder och slutsatser. Men att uttolka försoningen utifrån relationella behov i stället för med Bibelns egen undervisning leder fel och formar i förlängningen ett helt annat evangelium. Ja, Jesus dog på grund av vår synd, men dog han för vår synd som Paulus skriver i 1 Kor 15:3–5? Det är en avgörande fråga.

Är inte Guds vrede och dom en petitess som kan tolkas bort? Kan vi inte bara säga att Jesus försonade oss utan att ta vårt straff på sig? Gud låter snällare så. Blir inte Gud humanare om hans vilja var att Jesus inte behövde lida? Är inte talet om en kommande dom väldigt exkluderande och medför en obehaglig gudsbild?

I själva verket handlar detta om Guds egen beskrivning av evangeliets omistliga kärna genom bibeltexternas undervisning. Vi kan inte slippa den kommande domen genom en omtolkning. När Jesus dog för våra synder var det ett offer enligt Faderns vilja för mänsklighetens skuld. När Jesus erbjuder frälsning så får det konsekvenser här och nu men är framför allt ett vägval inför evigheten, en äkta försoning som kostat Gud allt!

I Camnerins försoningslära blir evangeliets centrum mat på bordet, rent vatten, att våga gå till skolan och frihet från förtryck. Gud vill verka allt detta genom oss, men det är inte det centrala i Jesu försoningsgärning. Hur starka har inte orden från Mästaren varit för dem som drabbats av katastrof eller förtryck: "I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen?" (Joh 16:33). Endast det äkta evangeliet kan frälsa! Brödet vi bryter handlar faktiskt om att Jesus gav sitt liv för våra synder.

Equmeniakyrkans ledning skriver om "Jesus i centrum" som enda avgränsning men Jesus definieras inte. Då tänker vi på inlägget av Thomas Kazen, professor på THS, Equmeniakyrkans teologiska högskola. I olika artiklar tecknar han en bild av Jesus som en vanlig judisk kille som växte upp och uppfattade ett profetiskt uppdrag en bit upp i åren. Jesus förkunnade gudssanningar vilket han sedan fick lida martyrdöden för. Kazen har uttryckt att uppståndelsen inte skett i "materiell" mening, det vill säga på riktigt, och att Jesu offergärning och gudomliga identitet är senare pålägg av tidiga kristna som ville ge sina upplevelser en större mening. Kazen har via sin tjänst stort inflytande över utbildningen av pastorer i Equmeniakyrkan. Därför hoppas vi att vi tolkar honom helt fel.

Ingår Kazens Jesustolkning och Camnerins försoningslära i den mångfald som Equmeniakyrkan vill värna? Är detta bilder av Jesus som kan leva sida vid sida i en anda av dialog? Kazen har uppenbart Jesus i centrum och Camnerin talar fint om försoningen. Det är uppenbart att ledningen och samfundet tycker detta eftersom sådana teologer sätts på höga och ledande poster.

Men ett sådant vägval har ett högt pris. Det skeende vi ser ligger sorgligt långt från den väckelsetradition som skapat de frikyrkosamfund som nu slagit sig ihop. Vi tror inte att detta är en god växtmiljö för Jesustrogna enskilda och församlingar. Det är därför vi vill mana till allvarlig omprövning hos enskilda och församlingar.

I ett sammanhang där allt skall få rymmas och bejakas, blir lärjungaskapet ett undantag. Där ingen gräns finns, ens i kärnan, där blir Guds ord bara ord bland andra.

Vi kan inte bygga våra egna frälsningsvägar utan måste böja oss under den Ende som har nycklarna till frälsningen och våra kristna liv. Och en sak är säker, alla kommer att få böja sig, förr eller senare. "…för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud fadern till ära". Fil 2:10–11.

Tomas Forslin, Claes-Göran Bergstrand och Lars-Göran Berg

Fler artiklar för dig