Ensidig undervisning ur Bibeln kan vilseleda

I sin kommentar till min artikel om dopet understryker Dan Salomonsson sitt stöd för tron på dopets avgörande betydelse i frälsningsskeendet (Dagen 28/10). "Dopet är mera än enbart en symbolhandling", skriver han. I det avseendet delar jag helt hans uppfattning. Båda menar vi att tron – som Guds gåva och vårt mottagande av gåvan – tillsammans med dopet samverkar i det under som pånyttfödelsen/frälsningen innebär. Problemet nu i dopdebatten handlar emellertid inte om en enskild lärofråga i sig. Det handlar i stället om det som vår gemensamme lärofader Lewi Pethrus pekat på när han sagt: "även en biblisk sanning kan leda vilse, om den undervisas på ett ensidigt sätt." Det är detta jag befarar kan ske beträffande dopsynen inom Pingst genom den dopundervisning, som ges i "pingstkatekesen".

Min artikel handlade alltså om risken med obalans i undervisningen om dopets respektive trons roll som samverkande i frälsningsskeendet. Dopets betydelse för frälsningen ges mycket stort utrymme med flera bibelhänvisningar och utförliga kommentarer i ”katekesens” framställning. Trons betydelse för frälsningen behandlas däremot jämförelsevis kortfattat och sker överlag utan närmare textanalyser. Detta är anmärkningsvärt mot bakgrund av att de flesta nytestamentliga texterna om människans frälsning handlar just om trons roll.

Ofta hänvisas det till tron som vägen till frälsning i Bibeln utan att dopet ens nämns (se till exempel Mark 1:15, Joh 3:16, Rom 3: 28, Rom 10:13). Utmaningen i kristen/biblisk dopundervisning blir därför att bildligt talat kunna hålla två bollar i luften samtidigt: att både ge rättvisa åt tron och åt dopet. Trots förtjänster i andra avseenden har författarteamet inte lyckats med den balansakten i kapitlet om dopet, enligt min mening.

När dopet framhävs på trons bekostnad inställer sig frågan på nytt: Blev jag inte frälst när jag som tonåring i tro tog emot glädjebudskapet och överlämnade mitt liv till Kristus på pingstkapellets väckelsemöte? Mitt dop skedde ju först senare och i ”katekesen” tycks frälsningen ensidigt vara knuten till dopet. Vilken var då min andliga identitet under mellantiden? Själv har jag inte funnit anledning att betvivla äktheten i min ungdoms frälsningsupplevelse genom tro. Denna övertygelse, som ständigt förnyats och fördjupats, har burit mig sen dess under ett långt liv.

Den bibelvers, som kanske blivit använd av flest människor som en sammanfattning av frälsningsbudskapet och som samtidigt kan ge frälsningsvisshet återfinns i Johannes evangelium 3:16: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.”

Göte Olingdahl