Erik Thunberg: Musiksmak får inte stå i vägen för lovsången till Gud

Psalmer som jag upplever som styltiga och stela kan vara vägen till ett gudsmöte för en annan.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Det är tydligen kontroversiellt att vara kritisk mot fenomenet lovsång i dag. En bidragande orsak till det tror jag är sammanblandningen av musikstilen lovsång och vad begreppet lovsång faktiskt är. Jag tror att väldigt få kristna är emot tillbedjan och att ära Gud genom ord och musik. Jag tror också att många känner av den musikaliska likriktningen. Att lovsång blivit en egen musikgenre vittnar om ett misslyckande. I världen utanför frikyrkan är genrebredden och den musikaliska spänningslinjen enorm. Så varför saknas den i frikyrkan?

Jag är själv multiinstrumentalist (med piano som huvud­instrument) och har spelat i alla möjliga sammanhang, stora som små. Ibland som organist i gudstjänster med supertydlig liturgi, ibland som multiinstrumentalist (med trummaskiner, datorer och loop-pedaler) i lovsångsgudstjänster med mer flytande ramar. Båda sammanhangen har sina fördelar och brister.

Att läsa en fyrstämmig sats i koralboken och spela den på en orgel med pedaler och dubbla manualer (samtidigt som man sjunger melodin) kräver en helt galen multitasking-förmåga. Det blir helt enkelt för många parametrar för mig att hängivet tillbe samtidigt som jag försöker spela rätt. Särskilt om sången är alltför musikaliskt komplicerad för sitt eget bästa.

Men att leda en församling i lovsång innebär ju inte per automatik att det måste kännas ”gött” för mig själv. Den psalm som jag upplever som styltig och stel kan vara vägen till ett gudsmöte för en annan. För många så är liturgin en trygghet. För många är det en hjälp när det står en asterisk (*) i psalmboken, för då vet man att man ska stå upp.

Den mer moderna lovsångs­musiken har (tack och lov) gjort det enklare för gehörsmusiker att vara med och spela. Ackord och melodier är enkla och många av låtarna påminner om varandra, vilket innebär att det är enkelt för församlingen att sjunga med. Och med bra ljud och ljus så bildar det en helhetsupplevelse som är attraktiv för många.

Här finns risken att man älskar musiken och scenen mer än gudstjänsten och lovsångsledningen. Jag kommer ofta på mig själv med att förlora mig i ljudbilder och klanger. Ibland njuter jag så av att spela så att jag glömmer att jag är på en gudstjänst. Ibland gör kicken att stå på scenen att jag glömmer bort att stå till Guds förfogande. Och när genrebredden är så smal så är det lätt att man maler på i gamla fotspår. Man kör sin grej. Det funkade ju i låten innan, så då funkar det i nästa också.

Ibland får man påminna sig om att vi är människor också, med livspussel som ska lösas. Man kanske inte är på topp varje söndag. Och det är okej. Vi är inga maskiner som maniskt ska stå och tillbe.

Jag har medveten genera­liserat och delat upp Lovsångssverige i två läger, ett orgel-läger och ett Coldplay-gitarr-pop-med-influenser-av-house-läger. Det är naturligtvis inte hela sanningen. Det jag önskar är att båda lägren raseras och att vi skapar tusentals nya. Tänk vad bra om vi kunde ha gudstjänster där första sången spelas på orgel och trumpet, den andra på 4 iPads och kammarkör, den tredje på flöjt och leksakspiano, den fjärde på analogsynt, bas och falsettsång och så vidare.

Lovsång innebär att tillbe och prisa Gud. Det finns tusentals kreativa och musikaliska sätt att göra det på. Ingen musikstil ska få stå i vägen för det.

Erik Thunberg, digitalkommunikatör och musikproducent

Läs mer om lovsång

Alla tidigare artiklar

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
KONVERTITEN ABBAS
Foto: Camilla Lindskog/IKON, Johan Nilsson/TT
Foto: Camilla Lindskog/IKON, Johan Nilsson/TT