Får man må dåligt i kyrkan?

Bibeln handlar om en Gud som lider, ändå verkar det ofta bli så att kristna som möter lidande och svårigheter ofta drar sig undan församlingsgemenskapen, och i värsta fall lämnar kyrkan. Vad är det som saknas hos oss – i vår förkunnelse, våra böner och våra sånger – som gör att människor drar sig undan kyrkan när de är som mest utsatta?

Ibland verkar lidande uppfattas som tecken på att något är fel, att Gud inte är närvarande i den troendes liv. Ibland ställs frågan ”mår ni bra!?” på gudstjänster. Får man inget rungande ”ja” tillbaks ställs frågan igen, och för den som just då mår dåligt kan detta skapa en föreställning om att man måste må bra för att passa in i kyrkan.

Entusiasm och önskan om en positiv atmosfär är inte fel, men vi behöver vara noga med hur vi uttrycker oss så att vi inte blir enkelspåriga. Och detta gäller självklart inte bara den som har mikrofonen, utan hela den gudstjänstfirande gemenskapen – när vi pratar med varandra och delar livet. Låt oss möta varandra ärligt och uppriktigt, och våga säga som det är. Annars riskerar vi att gå miste om den enorma resurs av tröst och stöd i lidande som den kristna tron och gemenskapen erbjuder, och i stället dra oss undan.

Jag har just avslutat mina studier vid Akademi för ledarskap och teologi. I mitt examensarbete studerade jag pingströrelsens gemensamma konferens Nyhemsveckan 2017 för att se hur vi talar om lidande i förkunnelse, mötesledning och sång.

Genomgående för både ungdomsmöten och övriga möten är att man ger mycket utrymme åt detta tema. Flera talar om att erfarenhet av lidande och smärta är en del av livet och något vi får bära i en värld skadad av synd. Det talas även om lidande som en naturlig konsekvens av livet i Jesu efterföljd och om hur Gud är närvarande – även i lidande. Det understryks ofta att lidande inte är ett tecken på Guds frånvaro. Detta är viktiga perspektiv som jag är glad över får utrymme under Nyhemsveckan.

Däremot behöver vi se över hur vi – framför allt på ungdomsmöten – talar om att Gud ska befria från lidande och svaghet. Ibland ges direkta löften om att Gud ska gripa in i den enskildes liv och ta bort lidande om man får förbön. Det borde vara möjligt att tala hoppfullt om att Gud vill möta och hjälpa oss, men utan att säga exakt hur detta ska ske. Detta är framför allt viktigt när vi talar till ungdomar som håller på att forma sin gudsbild. Om de får en gudsbild som innebär att Gud alltid befriar från lidande så kommer den bilden snart att gå sönder. Och kanske lämnar de inte bara bilden utan även Gud.

Självklart vill vi ingjuta hopp och tro i ungdomar att Gud kan gripa in, men vi måste tala om att detta kan ske på olika sätt. Kanske att lidandets orsak inte försvinner men Gud ger tröst eller kraft att bära det. Och just tröst i lidande verkar vara en av Andens huvuduppgifter när vi läser Nya testamentet

Varken död eller lidande är något som kristna undantas. Ändå är det kristna budskapet att lidande och död inte har sista ordet, men att seger vinns genom lidande och styrkan uppenbaras i svaghet. Jesu eget liv både började och slutade i en kontext av lidande och samma sak gällde även den tidiga kyrkan – och många martyrkyrkor runt om i världen. I lidande kan vi räkna med Guds kraft och tröst, och vi har löften om att Gud är med oss genom allt. Det är dessutom en vanlig kristen erfarenhet att Guds godhet och nåd reflekteras extra tydligt i en människa som erfar/ eller har erfarit nöd och lidande.

Något som jag efterfrågar generellt i våra gudstjänster – inte bara på Nyhemsveckan – är därför vittnesbörd hur Gud verkar trots, och ibland till och med genom, lidande och i vår svaghet. Berättelser om hur Gud är med i det svåra och oförklarliga kan ibland kan ge större tröst och uppmuntran än de berättelser där Gud helar och befriar från lidande. Vi ska givetvis inte tysta ner de exempel där Gud befriar från lidande, men vi behöver våga lyfta fram de andra exemplen också.

Linnea Sennehed, teol kand