Felläsning av Bibelns frälsningsberättelse

Efter min debattartikel i Dagen (1 november) om Bethel och Bill Johnsons helandesyn har jag fått både ris och ros.

Ros från människor som känner igen bilden och tycker att det är dags att samtala om de teologiska bekymren som Bill Johnsons undervisning för med sig.

Ris från dem som tycker att jag missförstått, att man inte ska vara kritisk när så mycket gott händer eller att jag sturskt ger uttryck för en egen agenda (se David Wellstams och Per-Olof Lindqvists svar i Dagen 4 respektive 8 november). Den fortsatta debatten, som inte är en dag för tidig, är viktig.

Helande är en stor fråga som är värd att samtala om. Först och främst för att vår syn på helande är direkt kopplad med hur vi ser på Gud som person, hans frälsningsplan, Jesu person, Andens gåvor, mänskligt ansvar, personliga erfarenheter och kristet lidande.

På ett särskilt sätt kräver studiet av helande en fingertoppskänsla i hur vi hanterar alla de bibliska texter som måste få en röst för att vi ska ha en tro som är trogen Guds uppenbarelse och hjälper oss att hantera vår ofta komplexa mänskliga verklighet.

Att Guds rike på ett plan redan har kommit med Jesus samtidigt som vi väntar i hoppet på fullbordan är ett oersättligt perspektiv som är både texttroget och ytterst relevant. Det räcker att läsa Romarbrevet 8:18–27 för att inse hur detta genomsyrar hela Bibelns verklighetsbeskrivning.

Kristna grupper, hungriga efter att se mer av det övernaturliga, har genom historien – från församlingen i Korint och framåt – ofta fallit för frestelsen att överbetona ”nu”-dimensionen på bekostnad av ”ännu inte.” Teologer kallar detta ”triumfalism” och ”överrealiserad eskatologi”.

Så Bethel är inte unika när de i sina ”Core values” skriver att ”Frihet, välsignelse och ett överflödande liv är tillgängligt för oss NU”. David Wellstams försvar till trots, menar jag att Bethel och Johnson låter spänningen mellan ”nu men ännu inte” kollapsa och därmed berövas troende perspektivet som tröstar, utmanar och förklarar vår nuvarande existens.

Att hävda "mysterium", som Johnson gör när himlen inte manifesterar sig i helande i nuet, är både oansvarigt och vilseledande. Denna typ av mysterium – att Gud helat alla redan och bristen på helande inte är hans fel – skapar ett vakuum som ofta leder till en destruktiv spiral där man vänder ut och in på sig själv och söker efter andliga (ofta demoniska) rötter. Trons vila uteblir.

Inte bara det, när Bethel säger att Guds rike blir uppenbarat i synliga manifestationer missas det som faktiskt kräver mest tro, nämligen förtröstan på att Gud är nära och aktiv, även när man ingenting ser och livet gör ont.

Allt detta grundar sig på en, vad jag menar, felläsning av Bibelns frälsningsberättelse. Utrymme medger inte att jag går in på detaljer men Bethel har, utöver vad jag nyss nämnt, alla de andra grundstenarna som bygger den mer klassiska egoteologin (framgångsteologin): Dualistisk världsbild; Adams härskarauktoritet över skapelsen som gick förlorad till Satan i syndafallet men upprättad till människan genom Jesus; det talade ordets skaparkraft genom bekännelser eller proklamationer; andliga lagar; människans tro som kopplingen mellan det övernaturliga och det naturliga och därför ger Gud utrymme; att Jesus inte hade någon kraft i sig själv utan utförde alla mirakler som en människa smord av Anden och på så sätt begränsas till vårt föredöme.

Även om retoriken hos egoteologi och Bethel skiljer sig åt, som Wellstam mycket riktigt noterar, så ger Bethel uttryck i sin praktik för denna övergripande berättelse, ofta i nytt (och mildare) språkbruk. Det som Bethel bidrar med är en mycket starkare betoning på andliga upplevelser (mirakler, profetior och så vidare) som tecknen på Guds rike.

Alla former av andlighet och teologi måste vara väl förankrade i den kristna Gudsbilden: Jesus bad först ”låt ditt namn bli helgat” innan han bad ”låt ditt rike komma.” Bethel har i sin hunger efter mirakler och kraft bytt plats på dessa vilket leder till märkliga läror och beteenden där helande är en av flera.

Mikael Stenhammar, pastor i Sionförsamlingen i Linköping och doktorand i pentekostal teologi vid University of Birmingham, England