Flyktingflickans längtan och dröm här i Sverige

"When can I go to school?", undrar hon. "När kan jag få börja skolan?"

Frågan träffar mig rakt in i hjärtat, antagligen för att flickan, som frågar, ser på mig med så förväntansfulla och glada ögon. Hon säger att hon heter Diana.

Vad kan jag svara på denna fråga?

Jag har nyss kommit innanför dörrarna på flyktingförläggningen. En flyktingförläggning som kallas för evakueringsboende och som har upprättats i en före detta bilhall. För flyktingar, det vill säga människor på flykt. Alltså för människor. Människor som är lika dig och mig. Egentligen. Men vi bär på olika erfarenheter. Och vi har olika förutsättning i dag. Och antagligen i morgon också.

Boendet är anpassat för att man ska bo där en handfull dagar. En handfull. Ja dagar, inte månader. Ansvariga har gjort så gott man har kunnat, så vill jag tro. Men flyktingströmmen strömmar in. Det är som det ska vara, när det inte är som det ska vara i vår värld.

Diana plus ett hundratal vuxna och barn har bott här i snart två månader. Här serveras maten i en stor hall med cementgolv och plåtväggar. Ja, det finns väggar, golv och tak. Och mat. Ingen klagar.

Så det är inte detta hon kommer fram till mig för att berätta om. Hon undrar inte när hon och hennes mamma ska få ett hem, med eget rum och en egen säng, ska få välja sina kläder själv. Nej den viktigaste frågan för henne är när hon kan få börja skolan.

Jag blir alldeles tyst. Jag ser in i hennes ögon. De är glada och förväntansfulla. ”Trots allt”, hinner jag tänka. Trots allt som hon har fått lämna i sitt hemland, och trots allt som hon har fått se och uppleva på sin resa. Hela långa vägen fram till denna bilhall.

Egentligen minns jag inte helt tydligt vad jag svarade. Jag är en svensk vuxen kvinna. Hon tror att jag ska kunna ge henne ett svar. Ett svar på en livsviktig fråga för ett barn. För ett barn som troligtvis ska vara med och forma Sveriges framtid. Hon är också Sveriges nutid. För nu står hon här framför mig. Just nu behöver hon veta vad hon har att hoppas på.

Jag tror jag sa: "Jag vet inte, men vi är några som kommit hit för att göra lite saker tillsammans med barn och vuxna… om en liten stund." Jag kan inte påstå att jag kände mig nöjd med svaret jag gav.

Till barn, som förväntansfullt ställer frågor, behöver vi ha svar. Jag vill inte svara ”Jag vet inte”. Det känns som ett svek. Vi vet inte hur länge ett barns ögon kan förbli förväntansfulla.

Namnet Diana kommer från latinet och betyder ”den lysande”. Ja så var det. För mig var hon ”den lysande” denna dag.

Ulla Svensson,

diakon, Jönköping