Fobistämplarna är problematiska

Orden islamofobi och homofobi används för att stigmatisera dem som tycker annorlunda. Det skriver prästen Tord Nordblom.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke har meddelat att hon vill se ”krafttag mot islamofobin”, i svallvågorna efter händelserna i Paris. Men hon har fått svar på tal från flera håll. ”Termen islamofobi omöjliggör alla vettiga samtal” skrev till exempel journalisten Lars Åberg. Han tycker det är viktigt att göra skillnad på en obefogad rädsla för religionen, och en välgrundad oro över islamismens praktik. Det måste vara möjligt att diskutera islam som livsåskådning och samhälls­fenomen, utan att för den skull ta avstånd från människor som är muslimer.

Den distinktionen är säkert viktig för en sansad debatt. I det sammanhanget kan man ju också fundera över det minst lika slarvigt använda begreppet ”homofobi”. Kan man i debatten klistra etiketten ”homofob” på någon, tycks alla sansade samtal om äktenskapssyn och sexualitet överflödiga.

I Göteborgs stift finns en tidskrift med titeln Korsväg. Nummer 3:2014 var i sin helhet ett temanummer, avsett att bana väg för den nya äktenskapssyn som ser enkönade relationer som lika naturliga som de mellan man och kvinna.

Utgångspunkten för argumentationen är ofta, förrädiskt nog, synen på alla människors lika värde. Så också i detta temanummer. Som om våra olika uppfattningar skulle vara en människovärdesfråga. Möjligen, om man accepterar hatbrott eller nedvärderande behandling. Och tyvärr förekommer det. Men vi alla som tar avstånd från varje form av våld, diskriminering eller trakasserier, oavsett om människors olikheter handlar om ras, religion, sexualitet eller något annat, vi borde självklart slippa stämpeln ”homofob”. Men kanske används den för att slippa samtalet?

Hos mig själv finns ingen överdriven eller irrationell rädsla i relationerna, varken till mörkhyade, muslimer eller homosexuella, inte heller till trånga hissar eller när jag korsar öppna torg. Fobisk är jag förmodligen inte. KBT är inte aktuellt med avseende på äktenskapssyn och HBT. Alla människor är skapade av Gud och därför oändligt värdefulla. Olikheterna mellan oss påverkar inte vårt människovärde.

Lika värdefulla har vi ändå ett ansvar att fundera över och diskutera vad som kan vara etiskt motiverat och moraliskt försvarbart utifrån en bibliskt förankrad kristen livssyn. Livsstil och handlingsmönster måste kunna övervägas utan att olikhet i uppfattning skall behöva klassas som en fråga om människosyn, och utan att det ena synsättet ska påstås vara bottnat i en rädsla för det okända.

Ändå är det precis det som sker i nr 3 av Korsväg. Och biskopen, Per Eckerdal, sanktionerar det när han skriver ledaren. Rätt skall vara rätt. Han använder inte ordet fobi, men skriver: ”Det är också viktigt att vi är medvetna om det psykologiska faktum, att minoriteter ofta upplevs hotande av majoriteten. Vi känner rädsla för det annorlunda, och föreställningar odlas om det annorlunda som en ’smitta’. Att sexuell läggning skulle smitta är lika orimligt som tanken att vänsterhänthet skulle göra det” (sid 5) Sic!

Tidigare i artikeln har biskopen skrivit om vägval i kristenheten som tyvärr blivit fel, och nämner att många präster tidigare tagit avstånd från fackföreningsrörelsen, andra hyllade på sin tid Hitler som kristendomens försvarare och han nämner också boerkyrkans försvar av apartheidsystemet i Sydafrika. När han sedan lämnar de historiska misstagen och tar ett nutida, används synen på homosexuell samlevnad som ett jämförbart exempel. Vi som har en annan uppfattning om äktenskapet än den som biskopen företräder, har alltså misstagit oss, på samma sätt som man gjorde när man hyllade Hitler eller försvarade apartheidsystemet. Och detta för att vi är rädda för det okända. Argumentationen ligger på den nivån.

Och nu kan vi ana att det inte är långt kvar, innan fasthållandet vid den gamla äktenskapssynen blir skäl nog att neka prästvigning och anställning (i vissa stift och i många pastorat är vi redan där, trots att både kyrkomöte och kyrkostyrelse uttryckligen sagt motsatsen).

Unga präster undrar i dag om det finns någon framtid för dem i Svenska kyrkan, samtidigt som en växande grupp kyrkoarbetare ser sig om efter alternativa försörjningar. En på bibelordet grundad uppfattning, den övertygelse om äktenskapet som varit och ännu är de stora kyrkornas, bemöts som ”en stark upplevelse av rädsla, oftast utan saklig grund” (definition av fobi). På så sätt stigmatiseras den som har modet att hålla fast vid en biblisk syn på äktenskap och sexualitet.

Lika angeläget som det är skilja rädsla för muslimer från en berättigad oro för islamismens uttryck, lika angeläget är det att inte förminska en välgrundad äktenskapssyn till en allmän rädsla för det okända.

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Premium Jan Korpegård.
Foto: Albin Larsson
Foto: Albin Larsson