Föräldraledig en kärlekshandling

Lyssnade på P1 Morgon (2/4) när nya socialförsäkringsministern Annika Strandhäll pratade om att föräldraförsäkringen är en kvinnofälla. Hon sa att alltför många kvinnor tar ut föräldra­försäkringen, allra flest i nära anslutning till barnets f­ödelse, och att det efter andra barnet är många kvinnor som blir långtidssjukskrivna.

Vidare berättade hon att hon välkomnar en granskning av möjligheten att begränsa frivilliga överenskommelser med a­rbetsgivaren för att vara hemma mer med barnen. I det fallet handlar det om dagarna som man kan vara hemma utan ersättning. Det här påverkar jämlikheten på arbetsmarknaden och det blir tydligt när man räknar plus och minus på slutet, sa hon.

Jag känner mig träffad – jag är helt klart en del av den här statistiken (även om jag i och för sig tror jag att vi delade vår föräldraförsäkring ganska lika).

Jag var inte ens särskilt intresserad av att få barn. Det kändes på förhand mer intressant att jobba och jag kunde aldrig tro att jag skulle vilja vara hemma för att ta hand om barn. Men det var innan jag fick dem.

När mina döttrar föddes drabbades jag av en sådan stark kärlek till dem, en insikt om att jag inte kunde göra något annat än allt för att skydda dem och ge dem en så bra start på livet som möjligt. Sen visade det sig att jag också verkligen gillade att umgås med dem. Jag ville spendera så mycket tid med dem som möjligt. Speciellt i början av deras liv.

Jag och deras pappa ansåg att ingen annan förmår ge våra barn mer kärlek och uppmärksamhet än vi. Att jag var hemma mest med dem i början var en självklarhet! Visserligen läste jag på juristlinjen och var borta en del på föreläsningar, men mestadels fanns jag hemma. Och senare pusslade vi med våra arbetsscheman samt hade utbyte med vänner för att tiden hemma med barnen skulle bli så lång som möjligt.

När jag sen fick ett jobb utan möjlighet att jonglera med tider på samma sätt så blev situationen svårare. Jag gick tidigt och kom hem sent och mådde enormt dåligt över den begränsade umgängestiden med mina barn.

Jag ska inte skylla allt på jobbet, det fanns många saker i livet som var skevt och som till slut ledde till att jag blev sjukskriven. Men helt klart var arbetsvillkoren en avgörande faktor till att livspusslet var så svårt att lägga att jag blev sjuk av det – i nästan tre år.

Jag blir provocerad och arg när Annika Strandhäll menar att det är den långa föräldraförsäkringen som är en kvinnofälla. Att mammor väljer att ta ut fler dagar än papporna antas bero på att föräldrarna är fast i förlegade könsroller.

Min övertygelse är att det inte alls handlar om vare sig fällor eller könsroller, utan att det helt enkelt handlar om att man så drabbas av sitt barn att man inte vill skiljas ifrån det. Att man gör allt som står i ens makt för att få ge den kärlek, närhet och omsorg som man som förälder är förmögen till för att ge sitt barn en så bra start som möjligt.

När man väljer att räkna om denna kärleksinsats i kronor och ören blir det galet. Och om man ändå ska göra det, varför inte i stället sätta luppen på vilka kostnader som kan undvikas om vi ägnar mer tid med våra barn?

Cecilie Östby, förälder och frilansjournalist