Kjell Björk: Församlingsplantering är inget självändamål

Sedan några år tillbaka har frågan om församlingsplantering aktualiserats, kanske framsprungen ur det faktum att ett stort antal församlingar upphört att verka, speciellt i områden på landsbygden som drabbats av förflyttning från landsbygd till städer. Dessutom växer storstäderna med bostadsområden som i dag saknar kristen verksamhet. Med sorg noterar vi att samhällen med betydande potential för församlingsutveckling drabbas av församlingsavvecklingar. Sedan år 2000 har var femte svensk frikyrkoförsamling lagts ner. Här finns stort utrymme för “församlingsplanterare” att pröva sina vingar i utmanande uppgifter!

Bland annat tidningen Dagen har den senaste tiden speglat fenomenet ”församlingsplantering” med glädjande signaler där flera samfund har satt begreppet på agendan.

Ambitionen att på det sättet utbreda Guds rike grundar sig också på det faktum att Sverige i dag präglas av krafter som ser ut att alltmer hänvisa kristendomen och religionen i allmänhet till undanskymda vrår. Begreppet "beröringsskräck" blir alltmer märkbart.

Det är på tiden att kyrkan reser sig ur, många gånger isolerande tendenser där kyrkan i vår samhällskontext mer eller mindre har marginaliserats.

Det ska i ärlighetens namn sägas att felet inte alltid beror på de motkrafter som hörs i samhällsdebatten. Kyrkan har mer eller mindre själv valt att leva sitt liv i rädsla för att mobilisera och presentera det vi ändå tror är svaret på de stora samhällsproblem vi upplever. Här står vårt lands ledarskap många gånger handfallna och vi har både all rätt och dessutom skyldighet att presentera evangelium som skulle kunna leda fram till en ny folkväckelse och ett förvandlat Sverige. Eller har vi i ett mångreligiöst samhälle förlorat tron på kristendomens suveränitet?

Det är tid att vi nu vågar framhålla evangeliets kraft och dess möjlighet att uträtta det inga mänskliga krafter förmår åstadkomma.

Trots allt får församlingsplantering som fenomen inte bli ett självändamål. Den alltigenom övergripande frågan är hur vi lyckas gestalta evangeliet som leder människor fram till en gudsrelation. Pingströrelsens förgrundsgestalt Lewi Pethrus framhöll denna fråga i sin sista predikan, där han talade om nödvändigheten av ”att vinna en och en”. Det var hemligheten till pingströrelsens framgång, hävdade Lewi Pethrus.

Den alltmer överskuggande frågan för den enskilda kristna är hur vi lyckas "vinna" människor för Gud. Jesus sa: "Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare". Vi behöver återerövra "evangelisation" med inslag som på ett tidsenligt sätt aktualiserar Guds rike. Var finns vi till exempel på de offentliga arenorna och fysiska platser som erbjuder plattformar för kyrkan att både synas och höras?

I den mån vi lyckas i denna kardinaluppgift uppstår naturligtvis en följdfråga – nämligen hur vi ska konstituera en församlingsmodell enligt Nya testamentets mönsterbild. I andra hand följer den juridiska formen som vår svenska demokratiska modell kräver om vi ska tillgodogöra oss samhällets tillgångar, uppbära lån, äga fastighet etcetera. En församling är således inte i första hand en juridisk person.

Säkert har de flesta med ambitionen att plantera nya församlingar vällovliga och ärliga motiv att tjäna Gud, men risken finns att lockelsen att få bli ”pastor” i en ”egen” församling, med en ”egen” plattform kan bli överskuggande.

Vi behöver på nytt framhålla betydelsen av att i första hand ”utbilda” och lära oss att i ett sant lärjungaskap följer – att vara personliga ”själavinnare”. Ett begrepp som tycks ha kommit i skymundan.

Frågan om att konstituera (plantera) en församling uppstår som en följd därav , inte tvärtom, enligt Nya testamentets logiska följdordning. Låt oss återuppliva evangelisttjänsten och uppfordra till enskilt själavinnande!

Kjell Björk, Stockholm