Försoningen behöver bli konkret

Försoning är både erfarenhet, praktik och tolkning. Är det därför det är så svårt att skriva om och så lätt missförstås? Det undrar Sofia Camnerin, biträdande kyrkoledare Equmeniakyrkan, apropå senaste veckornas kritiska debattartiklar.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Vid Equmeniakyrkans första kyrkokonferens i Linköping firade vi nattvard. Gudstjänst­ledaren berättade att brödet var bakat av före detta prostituerade kvinnor i vår systerkyrka i Indien. Där och då blev all världens lidande, världens kors och Jesu Kristi kors tydliga. Både döden – lidandet, förnedringen och uppståndelsen – upprättelsen, förlåtelsen.

När vi bryter brödet och välsignar vinet, ber vi för världen. Vi ber om rättvisa och fred, om framtid och hopp. Vi ber om kärlek mellan människor, om förlåtelse för skuld, räddning undan det onda. Vi ber om Andens närvaro och om evigt liv. I orden för dig utgiven, för dig utgjutet, finns löften om Guds förlåtelse, befrielse och upprättelse. Brödet vi bryter och delar, berättar om bröd som delas rättvist med världens hungrande. I nattvarden minns vi och representerar hur Gud försonade världen i Kristus genom den heliga Anden. Vi minns vad Gud har gjort för oss i Kristi liv, död och uppståndelse. Där finns också hoppet om att detta en gång fullt ut ska förverkligas.

För en tid sedan skrev jag och Arne Fritzson en bok: ”Försoning behövs” (Verbum 2012). Det är en dialogbok om försoning där vi gör själva samtalet till en dygd. Vi låter våra egna erfarenheter prägla texterna. Vi skriver personligt, samtidigt som vi skriver som pastorer och akademiska forskare. Försoningsläran är central i kristen tro och tradition. Kristna kyrkor har dock aldrig enats om någon officiell försoningslära, såsom man gjort i exempelvis kristologiska frågor. Det innebär att man genom historien gett många olika svar på frågorna om vad Jesu död och uppståndelse egentligen innebär, om vad försoningen är.

Försoning är något som erfars innan det förklaras. Försoning är något som firas innan det tolkas. Försoning är både erfarenhet, praktik och tolkning. Kanske det är därför det är så svårt att skriva om och så lätt missförstås? Jag skriver om försoning dels i den allmänna betydelsen: återupprättade relationer, harmoni och fred, dels för Guds frälsande handlande i Jesus Kristus. Jag söker efter samtida bilder, referensramar och faktiska praktiker för att med hjälp av dessa uttolka detta oerhörda, att Gud i Jesus försonade hela världen med sig själv (2 Kor 5:19). Vad betyder det för den som inte har mat och rent vatten att ge till sina barn? Vad betyder det när man inte vågar gå till skolan för att mobben väntar? Vad betyder det när en felbehandling leder till livslång funktionsnedsättning? Vad betyder det när tyfonen slår allt i spillror? Det är i sådana situationer vi behöver tala om och leva försoning. Teologi om försoning behöver bli konkret och handling.

Paulus använde sin tids referensramar och bilder: offerritualer, syndabockstematik, juridiska och ekonomiska bilder, allt för att förklara hur Jesu död på korset tog bort det som skiljer människorna från Gud, nämligen synden. Jag skriver att Jesus dog på korset på grund av vår synd. Korset visar att Jesus kämpar mot synden, döden och lidandet och övervinner detta. Jag har en subjektiv tolkning av försoning i bemärkelsen att Gud är subjekt i försoningen, Gud är det handlande subjektet. Det är Gud som i Jesus kämpar mot och övervinner synd, död och lidande. Jag har en objektiv tolkning i bemärkelsen att Gud handlar i den yttre verkligheten.

Just begreppen objektiv och subjektiv har sammanblandats i teologihistorien och detta var en av anledningarna till att debatten kring PP Waldenström blev så hätsk. Jag skriver att vissa ”objektiva” tolkningar (kallas även anselmska eller latinska) behöver avvisas då dessa snarast förstärker det som korset skulle motverka, nämligen synd, död, lidande, förtryck. Dels för att Gud då framställs som vred och vedergällande, dels för att lidande och offer då framställs som vägen till frälsning. För människor som lever i förtryck kan sådana ”objektiva” tolkningar innebära att man ser det lidande man utsätts för som något Gud vill, kanske man till och med straffas av Gud och därför bara ska uthärda.

Det största budet är kärleken, Guds kärlek och kärleken till vår nästa (Matt 22:36 ff). Guds kärlek driver frälsningsverket (Joh 3:16) och rädsla finns inte i kärleken (1 Joh 4:18).

Jag tror att försoning är möjlig. Gudstjänsten i Linköping var ett uttryck för det. På så många sätt. Låt oss därför fortsätta fira gudstjänst och dela nattvardens gemenskap, ta emot och bära försoningens bröd till andra. Låt oss också fortsätta samtala om denna erfarenhet, praktik och tolkning, med varandra, i ögonhöjd.

Sofia Camnerin

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Nyheter
Foto: Pontus Lundahl & Anders Wiklund TT
NYHEMSVECKAN
Nyheter
Foto: Josefin Lilja