Frälsning: En livslång process

Tommy Lindén skriver i sitt svar till mig: "Tjäderklo tycks i sitt välmenta försök att peka ut en väg till enhet mellan människor missa att Jesus redan har gjort det" (Dagen 4 oktober). Visst har han gjort det! Min första debattartikel (27 september) tog sin utgångspunkt i vad vi som människor och kyrka väljer att göra med det vi fått, alltså vilken teologi vi skapar. Jag håller helt med Tommy Lindén om att Jesus har brutit ner skiljemurarna­. Så varför bygger vi som kyrka upp dem igen?

Visst är det så att någon form av gräns oundvikligen går mellan dem som aktivt valt att kalla sig kristna och dem som inte gjort det. Det vore ett övergrepp av mig att kalla en ateist för en kristen. En mänsklig gräns är ju i tanken redan dragen genom att vi definierar oss själva med ett visst sammanhang.

Men låt mig nu beröra ännu ett känsligt ämne. Min upplevelse är att det i frikyrkan inte alltid har funnits utrymme för livets alla skeden. Jag menar att tvivel och lidande är naturliga delar av livet och att det är detta som skapar möjligheter för oss att mogna i vår tro. Detta har inte alltid välkomnats med öppna armar i frikyrkan. Svåra frågor har tystats ner med tydliga svar och bibelcitaten har haglat tätt för att stödja dessa sanningar. "Tvivla behöver du inte göra förstår du, här har du svaret; Gud är god, Halleluja."

Detta säkert välmenta, men ack så ovarsamma tillvägagångssätt, har resulterat i att många lämnat kyrkan i något skede i livet då man upplevt att taket inte varit tillräckligt högt för att kunna få vara sig själv på ett ärligt sätt. Jag tror och hoppas att detta tillvägagångssätt börjar ebba ut inom frikyrkan. Men hur går man som kyrka vidare efter detta? Hur kan frikyrkan få bli en grogrund för andlig tillväxt där den tvivlande och växande människan ryms?

Clas Newman skriver följande i sitt svar till mig: "Låt oss inte omförhandla så mycket att vi blir osäkra på vad vi menar med att vi är frälsta" (Dagen 5 oktober). Här tror jag att vi närmar oss något centralt. Vet vi vad vi menar med att vi är frälsta? Vad lägger vi i begreppet? Vågar vi ställa dessa frågor inom frikyrkan? Den traditionella frikyrkliga föreställningen har varit att frälsning är något som sker vid en bestämd tidpunkt som innebär en total omvändelse från mörker till ljus.

Denna syn resulterade för många som levde under syndakatalogens tid i en ständig­ ängslan om man verkligen var en avgjord kristen om Jesus skulle komma tillbaka för att hämta hem de sina. I dag är synda­katalogen slopad, men fortfarande existerar spår av detta sätt att tänka. Jag tror världen är mer komplex och gråskalig, och Gud godare än så.

Jag vill lyfta fram min övertygelse om att frälsning är mer än bara ett avgörande moment. Det är ett pågående skeende. Den avbild av skaparen som vi bär inom oss börjar långsamt spegla en allt mer sann bild av Gud själv. Detta är en livslång process som kräver att vi är ärliga mot oss själva och tar våra egna tankar, känslor och tvivel på allvar.

Det har funnits ett olyckligt sätt att negligera denna livslånga process inom frikyrkan. Omvändelsen har varit det avgörande moment då en människa har förväntats lämna hela sitt syndiga liv bakom sig som över en natt. Synden har dessutom förminskats genom att reduceras till specifika handlingar i stället för det tillstånd i vilket vi alla ständigt står i.

Viktiga frågor och verkliga tvivel har tystas ner som vore de ett hot mot den sanna läran. Det är oundvikligt att det uppstår en kognitiv dissonans i den människa som tvingas trycka undan sina verkliga känslor och förneka det mänskliga i livet för att få vara en del av ett ”vi”. För vem är egentligen tillräckligt övertygad om sin frälsning för att ingå i detta ”vi”?

Vissa verkar mena att detta är en fåfäng diskussion som tar fokus från kyrkans viktigaste uppdrag, att evangelisera. Jag skulle vilja vända på perspektivet:

Vågar vi ställa frågan till oss själva vad frälsning innebär­ för oss här och nu, och vad det innebär att aktivt försöka hålla­ sig på den smala stig som evangeliet talar om? Mycket fokus i frikyrkan verkar ligga på en försäkran om ett liv efter detta. Jag vill inte förminska den eskatologiska dimensionen av kristendomen, men jag vill uppvärdera den dimension som handlar om livet här och nu. Hur lever vi i Guds rike på jorden? Hur ska jag kunna dela med mig av min kristna tro till andra människor om den är så urholkad som den i många predikningar verkar?

Vad innebär det att gå i Kristi efterföljelse? Inte på ett krampaktigt sätt. Inte genom en framtvingad låtsas-fromhet, utan på ett ärligt och sant sätt. En efterföljelse som bejakar hela människan och skapelsen. För nog finns det mer i frälsningen än bara en förhoppning om ett evigt liv?

Ninni Tjäderklo­, teologistudent

Läs mer:
Gud delar absolut upp mänskligheten
Släpp ”Vi och dom”-dogmen