Frikyrkan, dags för egendomsgemenskap

Argumentet som ofta används är att alla inte behöver leva i egendomsgemenskap. Men sedan när innebär det att ingen ska göra det?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Jag och några vänner har precis kommit tillbaka från en resa till Jesus Army i Storbritannien, en karismatisk och evangelikal församlingsrörelse som har praktiserat fullständig egendomsgemenskap i 40 år.

Drygt 400 lärjungar bor i sammanlagt 40 kommuniteter runtom i England, där de har allt gemensamt. Alla inkomster och utgifter går via den lokala kommunitetens konto, och överskottet går till en nationell fond som sköter större inköp och renoveringar samt ser till att det råder jämlikhet mellan kommuniteterna.

Inspirationen till detta har Jesus Army fått från de första kristna i Jerusalem: ”Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde” (Apg 2:44–45).

Denna egendomsgemenskap var välspridd i den tidiga kyrkan: Justinus Martyren i Rom beskrev i mitten av 100-talet hur de lade pengar i en gemensam pott där och delade ut åt var och en som led nöd, och Terrullianus i Karthago skrev 50 år senare: ”Vi har allt gemensamt – utom våra hustrur!” Den utomstående betraktaren Lukianos beskrev kristna på följande sätt: ”De föraktar egendomar, och delar dem inbördes.”

I Sverige i dag finns det dock extremt få frikyrkliga kommuniteter som har fullständig egendomsgemenskap – faktum är att jag bara känner till en enda: Maranata i Bromma.

I de stora frikyrkliga samfunden är egendomsgemenskap helt ickeexisterande. Och då talar vi om bibeltroende samfund som normalt ser den apostoliska urförsamlingen i Jerusalem som normativ, när det gäller exempelvis ande­dop och apostolisk undervisning.

Argumentet som ofta används är att alla inte behöver leva i egendomsgemenskap. Men sedan när innebär det att ingen ska göra det? Föreställ er att inte en enda av Sveriges pingstförsamlingar bad för helande, och när någon påpekade att Bibeln förespråkar helande invände pingstvännerna: ”Alla har inte helandets gåva!”

Egendomsgemenskap bör praktiseras i mycket större utsträckning inte bara för att det är bibliskt utan också för att det utrotar fattigdom.

I den apostoliska urförsamlingen led ingen någon nöd (Apg 4:34).

I Jesus Armys kommuniteter finns inte heller någon nödlidande, och ingen är rik heller för den delen.

Tänk vilken skillnad frikyrkan skulle kunna göra för kristna EU-migranter, asylsökande och hemlösa om vi startade kommuniteter där de fick boende och syskongemenskap. Tänk hur mycket enklare det skulle bli för den kristna svenska ”medelklassen” – som ju är en global överklass – att leva enkelt om kommunitetsliv blev mer normalt. Tänk vilket profetiskt vittnesbörd vi skulle vara om det i varje stad fanns minst en kristen kommunitet där ingen lider nöd och som regelbundet ber och evangeliserar för sin omgivning.

Därför vill jag uppmana kyrkoledare av olika slag att be och fundera över hur egendomsgemenskap ska bli mer vanligt i deras församlings­rörelse, och alla kristna syskon som längtar efter detta vill jag uppmana att förena er och sätt igång! Vi har inget att förlora, förutom allt vi äger.

Micael Grenholm, teologistudent

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Bodil Jönsson.
Foto: Daniel Wistrand
Foto: Daniel Wistrand