Frikyrkan på väg bli föråldrad

Frikyrkan har en utmaning av gigantiskt mått framför. Ålderstrukturen i många församlingar är katastrofal. Det skriver Emil Gillsberg, pastor i Centrumkyrkan Mora.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

I likhet med Sam Wohlin beundrar jag Carl-Eric Sahlberg, men även Wohlin själv är ett föredöme på många sätt. Hans debattartikel är viktig och lyfter framtidsfrågor av stor betydelse (Dagen 30/9). Jag skulle dock vilja komplettera med några perspektiv.

Frikyrkan har en utmaning av gigantiskt mått framför. Å­lderstrukturen i många församlingar är katastrofal. Ofta är den största åldersgruppen över 60, och tiden är fjärran då det bara var ”ungdomar” som saknades. I dag saknas hela generationer under 50 i våra matriklar, och i gudstjänsterna ser det än värre ut.

Detta innebär att vi inom bara några år inte kommer ha frivilliga krafter till verksamhet och, än värre, ledarskap. Var ska ny styrelse, nya kassörer, nya äldste hittas om tio år?

Runtom i Sverige finns församlingar som bara har 5–10 procent medlemmar under 50 år, i styrelse och ledarskap än mindre. Det är viktigt att förstå att detta skapar normer; underförstådda mönster, strukturer och beteenden. Normer uppstår i alla mänskliga gemenskaper, och dessa kan främja eller stjälpa. De blir ”facit” som på förhand bestämt vad och vem som ges utrymme, vilka kulturella uttryck som ges företräde och vilka ideal som ska råda. Normerna formar vår församlingskultur långt mycket mer än vackra ord om hur vi önskar att det såg ut.

Den låga andelen unga blir ett särskilt problem i våra d­emokratiska ordningar. När jag möter hängivna ledarförmågor i yngre åldersgrupper vittnar dessa ofta om samma sak: Det är svårt att som minoritet göra sig hörd. Man kan ha en tydlig bild av hur man vill nå sin egen generation, men kontrasterar det för mycket eller innebär för stora offer för den största åldersgruppen är det svårt att få gehör, i ledarskap såväl som i församlingsmöte. Här behövs ett stort mått av lyhördhet, och ett ännu större mod i ledarskap. Yngre ledare behöver bekräftelse, förtroende, förbön och uppbackning.

Samhället är i dag ålders­segregerat, och det smittar våra församlingar. Vårt sätt att bygga separata barn- och ungdomsverksamheter är delorsak. De utvecklas lätt till satelliter som vi låter leva sitt eget liv. Ingen över 50 besöker ungdomssamlingen, och ett fåtal under 50 besöker söndagens gudstjänst.

Ungdomar berövas då viktiga föredömen samtidigt som Gudstjänsten kan fortsätta i sin form, som ett slags tidskapsel. Först när det är försent märker vi att vi byggt en församling där klyftan i kulturella uttryck är för djup för att en 20-åring ska kunna ta språnget. Ska detta förändras måste vi våga byta kulturella uttryck, men det räcker inte ensamt; Relationer måste byggas, även till andra än de egna barnen/barnbarnen. Initiativet måste komma från den äldre, mer erfarne. Bjud hem, umgås, tillbringa tid. Syskonskapet i en församling borde vara annorlunda än samtidens segmentering,

Ålderssegregeringen i våra församlingar har förstärkts av vårt sätt att forma medarbetartjänster. Vi har tillsatt barn- och ungdomspastorer, som ofta själva varit unga och ställts e­nsamma i ansvarsfulla uppgifter. De flesta arbetar hårt och gör ett fantastiskt jobb. Men tjänsterna är ofta ”trånga”, i alltför hög grad isolerad till den satelliserade verksam­heten och i för låg grad en tjänst till hela församlingen. Detta för med sig två problem. För den som växer i gåvor och vilja till ansvarstagande blir ungdomspastorstjänsten snart nog snäv, med hög personalomsättning och bristande kontinuitet som följd. Samt: I stället för att vara en möjlighet till relationsbyggande mellan yngre och äldre generationer skapas känslan att vi lagt ut verksamheten på entreprenad. Verksamheten blir inte hela församlingens angelägenhet utan den anställdes. Jag tror att vi behöver tänka om: I stället för verksamhetspastorer bygga team av tjänstegåvor som ser till helheten i församlingen, där även yngre pastorer erkänns och bekräftas som hela församlingens pastor.

Många församlingar på landsorten modfälls av att unga flyttar från församlingen för att studera. Detta avslöjar vårt perspektiv. Vi glömmer att frikyrkans klassresa har gjort att ”våra” unga i högre utsträckning än andra studerar vidare. Men vi är inte enbart kallad­e att förvalta ”våra egna”. Många som ännu inte kommit till tro bor kvar. Vi behöver släppa modlösheten över de som flyttar och anstränga oss mer för att nå de som bor kvar. Ofta behöver former, uttryck och framtoning då förändras än mer drastiskt. Har vi råd att låta bli?

Vi får de församlingar vi bygger. Vi står där vi står för att vi byggt som vi byggt. Orden i 1 Korintierbrevets tredje kapitel om huruvida vår byggnad kommer bestå eller inte borde stämma oss till eftertanke.

utmaning. Frikyrkan har en utmaning av gigantiskt mått framför. Å­lderstrukturen i många församlingar är katastrofal. Ofta är den största åldersgruppen över 60, och tiden är fjärran då det bara var ”ungdomar” som saknades. I dag saknas hela generationer under 50 i våra matriklar, och i gudstjänsterna ser det än värre ut., skriver Emil Gillsberg.

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.