Funktionsnedsatta missgynnas i budgeten

I regeringens och dess stödpartiers budgetförslag 2020 särbehandlas personer med funktionsnedsättningar på ett sätt som borde betecknas som uppsåtlig diskriminering.

Dels handlar det om att assistansersättningen endast höjs med 1,5 procent. Dels att de av oss som för sin försörjning tvingas leva på sjuk- eller aktivitetsersättning inte får del av skattesänkningen i den allmänna pensionen och ett förhöjt bostadstillägg. I sig naturligtvis en viktig reform.

Det är nu sjunde året i rad som assistansersättningen inte har räknats upp i nivå med de kollektivavtalade löneökningarna, som senaste åren varit 2,2 procent.

En allvarlig och avgörande konsekvens av att assistansersättningen inte anpassas till kostnadsutvecklingen är växande svårigheter att rekrytera personer som vill arbeta som personliga assistenter. För att få inkomster och utgifter att gå ihop tvingas assistansanordnarna till besparingar som sänker kvaliteten på den personliga assistansen. Lönerna för nyanställda assistenter läggs nu på en allt lägre nivå som inte längre är konkurrenskraftiga. Kompetenshöjande och individanpassade utbildningar, som är A och O för att upprätthålla en personlig assistans av acceptabel kvalitet, dras ner eller försvinner helt från många verksamheter.

Nära hälften av de KFO-anslutna assistansanordnarna uppger att man klarar sig i max två år till om urholkningen av assistansersättningen fortsätter i nuvarande takt.

Regeringspartierna och stödpartierna som står bakom förslagen i budgetpropositionen måste rimligen vara medvetna om konsekvenserna som följer av den låga nivån på assistansersättningen. Samtidigt framhåller man vikten av att alla som har rätt till personlig assistans ska få det. "Detta är falsk matematik" för att citera Peps Person. Det man faktiskt gör är att dra undan de ekonomiska förutsättningarna för att tillhandahålla en personlig assistans med kvalitet.

Den andra frågan som inte heller kan ses annat än som en medveten orättvisa är att de av oss som är hänvisade till sjuk- eller aktivitetsersättning på grund av svåra funktionsnedsättningar inte får del av skattesänkningen i den allmänna pensionen och höjt bostadstillägg som föreslås i budgetpropositionen. Varför detta inte också gäller personer med sjuk- och aktivitetsersättning är både obegripligt och oförsvarligt. Nivån på sjuk- och aktivitetsersättningen som utgår med maximal garantiersättning och garantipensionen i den allmänna pensionen ligger på ungefär samma nivå. Därtill är en övervägande del av de personer som lever på sjuk- och aktivitetsersättning hänvisade till denna låga ersättning under hela sitt aktiva liv fram till pensionen. Det är en orättvisa som drabbar de med de största och svåraste funktionsnedsättningarna.

Villkoren för personer som lever på dessa ersättningsformer ges ingen uppmärksamhet, varken politiskt eller medialt. Vi är inte ute efter att ställa grupper mot varandra eller att påstå att nivån på garantipensionens är acceptabel.

Den orättvisa som det innebär att personer med omfattande funktionsnedsättningar, som för sin enda försörjning är hänvisade till garantiersättning, är oacceptabel och ovärdig ett välfärdsland som Sverige. De tvingas leva i permanent fattigdom,

Den låga nivån på garantiersättningen är inte heller förenligt med de av riksdagen antagna målen för funktionshinderpolitiken. Detsamma gäller det faktum att Sverige har ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige ålagt sig att följa.

Lars Hagström, ordförande Förbundet för delaktighet och jämlikhet