Gå från ord till handling för Kongo

Hur länge ska ondskan tillåtas härja fritt i DR Kongo? Hur många miljoner människoliv ska förspillas? Hur många hundra tusen kvinnoliv ska trasas sönder genom grova våldtäkter och hur många barns framtid ska förstöras, innan omvärlden och landets regering sätter ett stopp? Låt det brutala mordförsöket på Dr Denis Mukwege fästa våra blickar på ett folk som behöver vårt stöd mer än någonsin, och leda till gemensam och kraftfull handling.

När den man som outtröttligt står upp för folkets och kvinnornas rättigheter inte själv kan skyddas från våldet, trots att han bor hundra meter bort från högkvarteret för FN:s fredsbevarande styrka, hur fylld av rädsla ska då inte kvinnornas och barnens tillvaro vara ute i byarna? Och om den starkaste rösten i kampen för dem tvingas till tystnad, vem ska då stå upp till deras försvar?

Såväl FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon som biståndsminister Gunilla Carlsson har fördömt attentatet mot människorättsaktivisten, fredskämpen och gynekologen Dr Denis Mukwege, och uppmanat Kongos regering att ställa förövarna inför rätta. Men omvärldens reaktioner får inte stanna detta. Varje dag sker samma typ av övergrepp mot människor i landet utan att omvärlden reagerar. Att sex miljoner dödsoffer skördats och hundratusentals kvinnor våldtagits är en skamfläck för mänskligheten. Det är hög tid att det våld som härjat fritt i närmare två årtionden, plågat folket och slitit sönder landet, får ett slut. Folket behöver inte ytterligare ett uttalande, de behöver fred och säkerhet.

Regeringsarmén och rebellgruppen M23 befinner sig åter i strid. Byar bränns ner, en halv miljon invånare befinner sig på flykt inom landet och antalet våldtäkter ökar igen. På Panzisjukhuset i Bukavu, där Dr Mukwege verkar, vårdas flickor och kvinnor med skador så grova att de aldrig kan få barn. Män som tvingats se sina fruar och barn bli våldtagna, blir apatiska och förlorar sin handlingsförmåga. Människor flyr sina byar och hela samhällsstrukturen bryts ner. Våldtäkt kan användas som ett vapen, som lämnar spår efter sig i generationer framåt.

Att situationen i Kongo har lyfts högre upp på agendan för FN:s säkerhetsråd, och att Sverige driver den framåt på EU-nivå, är ett steg i rätt riktning. Men nu är det dags att ta steget fullt ut och omsätta ord i handling, så att straffriheten får ett slut. Ett fungerande rättssystem där förövarna ställs inför rätta är grunden för ett en hållbar fred.

Det krävs en reformering av landets armé och rättsväsende, och en lösning på regionala och lokala konflikter som råder, samt kraftfulla åtgärder mot den illegala handeln med mineraler. Att den humanitära krisen i landet inte får tillräcklig prioritet syns också genom att FN:s livsmedelsprogram inte förmår fylla ens det akuta behovet av mat.

Problemen som landet brottas med är mångfacetterade och kräver arbete på djupet. Men de går att lösa. Det som saknas är politisk vilja. Därför är det hög tid att sätta hårdare press på världens ledare och på Kongos regering. Samtidigt behövs ett fortsatt humanitärt bistånd, liksom stöd till försoningsprocesser och formandet av nya förebilder hos dem som växt upp i ett laglöst samhälle.

I Centralafrika finns över två miljoner människor som tillhör kyrkor som en gång grundades av svenska pingstmissionärer och i dag finns ett brett spektra av organisationer och politiska företrädare med egna relationer till landet.

Bandet mellan Sverige och Kongo går tillbaka hundra år i tiden, vilket borde göra landet till ett svenskt intresseområde. Men i ljuset av de många konflikter som råder i dag, tenderar den ständiga krisen i DR Kongo att nedprioriteras.

Låt inte Kongo åter falla i glömska, utan låt det band som hållit oss samman genom historien stärkas i dag när det behövs som allra mest. Låt Sveriges stöd till Dr Denis Mukwege, bli ett stöd också till det folk och de kvinnor vars rättigheter han kämpar för, med fara för sitt eget liv. Kongos kvinnor och barn är inte siffror i statistiken. De är medmänniskor av kött och blod.

Niclas Lindgren, Direktor för PMU

Fotnot: PMU (Pingstmissionens Utvecklingssamarbete) är en av Sveriges större biståndsorganisationer och är de svenska pingstförsamlingarnas biståndsorgan. Organisationen arbetar tillsammans med lokala församlingar i cirka 165 projekt i cirka 50 länder.PMU har sedan lång tillbaka ett samarbete med Dr Denis Mukwege och Panzisjukhuset i Bukavu, som drivs av Cepas. Stöd förmedlas till kvinnor som överlevt sexuellt våld och kvinnor i behov av specialistvård inom gynekologi. Tillsamamns med Cepac driver PMU också ett flertal andra utvecklingsprojekt och humanitära insatser i landet.