Ge Livets ord en ursäkt, pingst!

I samband med att Livets ord nyligen har firat 30-årsjubileum och att pastor Ulf Ekman har släppt del två av sina memoarer har det skrivits filtigt om behovet av att Livets ord gör upp med sin historia och att de bör be alla de sårade människorna, som stått fram i offentligheten och berättat hur illa behandlade de har blivit av Trosrörelsen, om förlåtelse. Och även i de allra flesta intervjuer med Ulf Ekman är detta en karakteristisk journalistisk.

Men hur behandlade vi själva som pingströrelse alla de medlemmar som gick på Livets ords bibelskola?

På 1980- och 1990-talet förekom många ocensurerade uttalanden i "pingstleden" att man riskerade sitt anseende om man lyssnade på en prediko­kassett med Ulf Ekman, använde lite djärvare trosbegrepp i talar­stolen eller var lite "friare" på estraden. Predikade man om försoningen spetsades öronen till det yttersta för att höra om predikanten sa det där om att Jesus dog andligen.

Vi hade ju fått för oss att Livets ord predikade JDS-läran, vilket senare visade sig vara en hypotes hellre än säkra fakta. Det kunde räcka med att bara antyda något åt det hållet så riskerade man förhör på ”kammaren”, trots att just detta hade predikats inom pingströrelsen under flera årtionden.

Den mycket aktade norske pingstteologen Oddvar Nielsen skriver i boken "Försoningen" (sid 114) en kommentar till 1 Petr 3:18 följande:

"Det var under den fruktansvärda timmen, då mörkret omgav Jesus och fyllde hela hans inre, som Jesus upplevde den andliga döden."

Denna bok blev en av den kristna bokringens böcker i Sverige 1977 och spreds till 14 000 "pingsthushåll". Men när drevet mot Livets ord pågick var det inte ens aktuellt att citera 1 Petr 3:18 på talarstolarna längre, om du inte ville bli betraktad som en potentiell villo­lärare. Man kan inte undvika att ställa frågan hur förhållandet mellan pingströrelsen och alla de pingstvänner som gick på Livets ords bibelskola och alla de pingstpredikanter som lämnade oss, hade varit om vi hade haft en annan ledar­approach till Trosrörelsen från första början?

Många stränga fördömanden fälldes från olika konferenser som legitimerade att församlingar kunde fatta beslut om att de människor som ansökte till Livets ords bibelskola då automatiskt begärde utträde ur församlingen.

Man kunde alltså bli utesluten ur pingströrelsen om man gick på bibelskolan i Uppsala. Det blev inte enklare när predikantveckan i Stockholm hämtade hjälp från ledande ”pingstbröder” i Norge som talade om för oss hur vi skulle hantera Ulf Ekman och den nya rörelsen. De hade ju haft samma stora problem, ansåg man. Han hette Arild Edvardsen. Skillnaden var dock att denne evangelist tillhörde den norska pingströrelsen.

Mot Arild skrev ledningen för den norska pingströrelsen en så kallad vitbok och under en av deras egna predikant­konferenser ställde man krav på pastorerna att säga upp allt samarbete med Arild Edvardsen och sedan utesluta honom ur rörelsen.

Nu stod dessa bröder i Filadelfia i Stockholm och uppmanade en tusenhövdad pastorskara, där jag var en i mängden, att göra detsamma med Ulf Ekman.

Mina norska predikantkollegor inom pinse­bevegelsen säger dock att de fortfarande har krigsskador sedan den tiden och är starkt kritiska till hur sakfrågan där hanterades.

Många duktiga förkunnare kom aldrig tillbaka till pingströrelsen efter deras vistelse på bibelskolan i Uppsala eftersom de då betraktades som "farliga" för rörelsen.

På grund av våra brösttoner och en mindre bra hantering av Livets ord ställde vi dem i ett utanförskap. Samtliga av de jag kan räkna upp arbetar i dag i sekulära branscher. Jag skriver inte för att redogöra för vem som har gjort flest misstag genom åren, men saken har som bekant alltid tre sidor: Din, deras och den rätta. Förlåtelse­perspektivet blir så lätt ensidigt annars.

Alla kan vi begå misstag i stridens hetta.

Men när jag under det gångna året har läst flera artiklar om Livets ord känner jag ett behov av att någon från pingströrelsen åtminstone försöker att balansera upp frågan om vem som ska göra upp med vad.

Tommy Dahlman, författare, predikant inom pingst