Debatt

God konst når djupt i människor – och låter dem tänka själva

Som svensklärare och
förälder blir jag glad varje gång jag kan sätta en bok i händerna på mina barn och elever där jag vet att de får tänka till samtidigt som de får en ökad läslust. Ofta fungerar fantasy-genren bra till att lyfta fram de stora frågorna och det finns många kristna författare som lyckats med att få fram ett kristet budskap genom allegorier i fantasy-genren. Rowling, Lewis och Tolkien hör till dem som har lyckats.I Narnia-seriens sju böcker kan man se hur C S Lewis använder sig av grekisk mytologi och sagoväsen ur folktron, magi och trolleri ändå får han fram ett tydligt budskap om den kristna tron. Lewis är allmänt accepterad av de flesta kristna bekännare och hans böcker säljs i missionsbokhandlar.
Ingenting i presentationen
skiljer Harry Potter-serien från Narnia-serien. Rowling arbetar tydligt i den anglosaxiska fantasy-traditionen på kristen grund som började blomstra i slutet av artonhundratalet. Denna allegoriska berättartradition har egentligen ännu äldre rötter, i medeltidens mysteriespel och klassiker från 1600-talet som Miltons ”Det förlorade Paradiset” och Bunyans ”Kristens resa”.Ett svenskt exempel är traditionssagan ”Prins Hatt under jorden” som blandar grekisk mytologi med kristen mystik. I vår kultursfär har alltså allegorin länge varit ett accepterat sätt att framföra evangelium. Därför antar jag att angreppen på Rowling antingen beror på att man inte läst henne eller inte förstått böckerna och deras plats i denna litterära tradition
Jag tror skönlitteratur,
konst, film och teater kan nå in dit vi vanligtvis inte når; till människans inre hjärterum. Ingen kristen, vad denna än tycker om konst och litteratur, vinner något på att brännmärka andra kristnas kulturuttryck. Det enda som händer är att det kristna reservatet krymper och blir mer isolerat än förut. Denna isolering är i sin tur en bidragande orsak till att många kristna skriker högt så fort någon larmar om ockultism när evangeliet inte skrivs på näsan på folk i en bok eller film. Men goda konstverk låter människor tänka själva och dra egna slutsatser. De slutsatser man får dra själv sitter mycket djupare, precis som Harry Potter får lära sig av Dumbledore i ”The Deathly Hallows”.
Skulle vi känna
människor utanför församlingens trygga sfär och ta del av det kulturutbud som de tar del av, skulle vi se hur viktiga författare som Rowling, Lewis är och här hemma exempelvis Kerstin Ekman, Åsa Larsson, Sara Lidman och Torgny Lindgren. Vi skulle då också märka den avsevärda skillnaden mellan böcker som inte är språkrör för den helige Ande och de som är det. Det finns massvis med konst och litteratur som menar att ont och gott inte finns, att livet är meningslöst och att det inte spelar någon roll hur vi behandlar andra människor. Med lässvårigheter menar jag alltså inte att man måste vara dum för att inte förstå Harry Potter. Däremot är det svårt att för en läsvan person inte se parallellerna till Bibeln och kristendomen, särskilt i den sista delen ”The Deathly Hallows” där det ofta förekommer rena citat ur Nya testamentet. Jag är engelsklärare också, men alla svenskar kan inte engelska så bra att de kan förstå alla subtiliteter i en engelsk skönlitterär text. Boken är ju ännu inte översatt till svenska.
Alltså är man inte
dum för att man missförstår. Ren dumhet är det däremot att dra förhastade slutsatser av ett konstverk och sedan osakligt kampanja mot det och ifrågasätta människor som, likt Joel Halldorf, presenterar en mycket rimlig läsning av Potter-böckerna.
Fler artiklar för dig