Gör upp med judefientlighet

På frågan från den franske kungen Ludvig XIV huruvida några argument för Guds existens kunde presenteras, påstås Blaise Pascal ha svarat: “Judarna, Ers Majestät”. Anekdoten finns i flera versioner, så sanningshalten i dialogen kan betvivlas.

Kärnargumentet – det judiska folket som bevis för Guds verkande i världen – slår dock rakt in i modern forskning om den nytestamentliga gestalten Paulus, och därmed i nytestamentlig exegetik.

Hur Paulus såg på sitt folk Israel­ blir definierande för kristenhetens­ självbild: Är judarna alltjämt navet i Guds frälsningsverk, Herrens utkorade folk vars blotta existens är det främsta beviset på Guds trofasta person? Eller blev Jesu livsverk den stora brytpunkt då Gud skapade ett nytt folk, Kyrkan, med medlemmar från jordens alla nationer, fritt från etniska­ förtecken?

Inom Paulusforskningen kan denna positionering beskrivas som konflikten mellan en traditionell kristen tolkning kontra det ”radikala” nya perspektivet, allt oftare benämnt Paulus inom judendomsperspektivet.

I det första lägret menas Paulus ha sett kristendomen som en ultimat religiositet, som ersatte den antika judendomen (så kallad ersättningsteologi), eftersom judarnas tro var föråldrad, etnocentrisk och lagisk. Denna tolkningstradition präglar alltjämt majoriteten av kristna, som betraktar sin religion genom motsatskategorier av nåd och lag, frihet och fångenskap, ljus och mörker, sanning och lögn, liv och död samt rättfärdighet och hyckleri på ett sätt som gör judendomen till en allt i allo-kategori för det misslyckade i den mänskliga strävan att behaga Gud, vare sig retoriken berör fariséer, omskärelse, matregler, samarier eller genus. Judendomen kan, enligt detta synsätt, ytterst endast placera människor under Guds förbannelse i väntan på den vredesdom som ska komma över dess anhängare.

Inom det andra lägret, Paulus inom judendomsperspektivet, vänder forskare helt på steken, och utgår i stället ifrån hypotesen att Paulus själv förblev jude, hela sitt liv troget höll fast vid den judiska lagen, och väntade sig att Messias skulle komma tillbaka en andra gång för att upprätta Jerusalem som huvudstad i Guds fysiska rike på jorden, samla in det judiska folkets tolv stammar, undervisa hednanationerna om Torah (den judiska lagen), och initiera en guldålder – det messianska riket – då judar och ickejudar tillsammans skulle lovsjunga Gud i det tredje templet, som skulle byggas i Jerusalem. Även om olika forskare i detta "radikala" läger kan vara mer eller mindre överens om den exakta sammansättningen av ovanstående idédrag, så menar de likväl att Paulus såg det judiska folket som den mänskliga historiens röda tråd, kring vilken alla de andra nationernas öden vävdes – och att denna grundläggande etniska distinktion inte försvann i och med att Jesus gick på jorden.

Dessa två modeller är diametralt motsatta. Det är därför inte märkvärdigt att en mer intensifierad diskussion om Paulus och hans judiska tankevärld har pågått inom forskarvärlden i kölvattnet av Förintelsen. Beroende på vilken tolkning som man ansluter sig till, får det konsekvenser för synen på de två syskonreligionerna.

I Sverige är dock diskussionen om Paulus och hans judiska tankevärld föga känd bland kristna, även om teologer är mer eller mindre insatta i dess existens. Detta är beklagligt, eftersom den utgör ett utmärkt incitament till att ompröva kristna förhållningssätt till judendomen. Oavsett vilka slutsatser som man är villig att omfamna i synen på Paulus, så behöver svensk kristenhet ta sitt ansvar för den negativa syn på judarna och deras utkorelse som de facto dröjer sig kvar i förkunnelsen. Församlingar får inte ofrivilligt bidra till den antisemitism som nu växer i Sverige, och som leder till nedläggningen av judiska föreningar, polisbevakning av synagogor, och spott och spe när judiska symboler bärs i det offentliga.

Vare sig vi håller med Pascal eller inte, behöver svensk kristenhet syna både sin läsning av Bibeln samt det sätt på vilket slutsatserna formuleras i relation till det judiska folket – något som är allt mer relevant när antisemitismen i dag till och med tillåts ta plats på Almedalsveckan.

Stefan Larsson

David Åhlén­

Johannes Wiklander