Gräv djupare vid församlingsplantering

Strategiska mål och att aktivt sända och stödja församlingsplanterare legitimerar en sund planteringspraktik och vaccinerar mot avarter, skriver Björn Asserhed. 

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Alice Gatenheim ställer i Dagen den 14 december ett antal frågor kring motiv att plantera nya församlingar. Flera av dem besvarar Simon Skogström på ett utmärkt sätt den 28 december. I grunden tror jag dock att Gatenheims instinkt är riktig. Vi har som församlingsplanterande kyrkor mycket att vinna på att tänka ett spadtag djupare. Låt mig föreslå några grävpunkter.

Den första gäller prövning av våra motiv och kallelse att plantera församlingar: Professor Stefan Paas beskriver tre historiska motiv för att plantera församlingar. Dessa kan sammanfattas i orden bättre, fler och nya. Några har planterat utifrån att de sett läromässiga eller praktiskt teologiska brister och ansett att det behövs bättre församlingar.

1900-talets församlingstillväxtrörelse motiverade församlingsplantering med statistik som pekade på att fler kom till tro i nya än i gamla församlingar. Paas är minst sagt skeptisk till deras statistiska underlag, men ser i egen eller nyare forskning tecken på att tesen stämmer. Jim Montgomery, som utformade en strategi för att vinna hela världen för Kristus, land för land, såg behov av fler församlingar utifrån den tankeväckande visionen att det behövs ungefär en församling per 1 000 invånare. Ett motiv som Paas lyfter fram är behovet av nya sätt att vara kyrka i ett sekulärt Europa. Man kan se nya församlingsuttryck som en slags inkubatorer eller ett laboratorium. Vad händer om vi placerar en evangelisk gemenskap i en kultur där man aldrig skulle söka sig till en etablerad kyrka? Vad lär det oss om att vara kyrka i vår tid? Här tror jag det finns skatter nedgrävda för kyrkan att upptäcka, både vad gäller teologi om kyrkan och evangeliets sådd i samtiden.

Den andra grävpunkten gäller ekumenik och kyrklig självförståelse. För att församlingsplanteringstanken ska kunna bli begriplig behöver vi påminna oss om att den i hög grad är ett uttryck för kongregationalism, det vill säga teologi som utgår från den lokala församlingens självständighet och motvilja till överordnad kontroll. Ofta möts pionjärvisioner, i bästa fall, av oförstående från dem som kommer från Svenska kyrkans tänk om geografiska församlingar eller katolsk biskopsteologi där den lokala gemenskapen bara kan legitimeras, så att säga, uppifrån. I en tid när ekumeniken blivit viktig och lokal finns anledning att försöka förstå också dessa argument. Och omvänt, det kan vara fruktbart att pröva tanken att ”vår egen kyrka” inte har monopolställning längre.

Kyrkan kan bara vara kyrka om de olika delarna fungerar tillsammans. Jag tror därför att det finns ett stort värde i att åtta samfund och organisationer nu uttalat ett gemensamt mål om att plantera minst lika många församlingar som det läggs ner i Sverige. Man vill inte splittra eller köra egna lopp utan söker enhet med dem som vill samma. När man på detta sätt sätter strategiska mål och aktivt sänder och stödjer församlingsplanterare legitimerar man en sund planteringspraktik och vaccinerar sig mot missnöjesprojekt och andra avarter.

En tredje punkt vi kan lägga spaden vid för att bättre förstå, gäller våra lokala berättelser. Finspångs missionsförsamling, där jag tjänar som pastor, startades 1881 som en följd av att några ”föregångsmän” (så kallas de i jubileumsskriften) såg behov av en ny gemenskap där man tillsammans kunde leva det nya livet med Jesus. Ett tiotal personer utgjorde det pionjärteam som började samlas och be, läsa bibeln, lovsjunga och evangelisera. Det var knappast en mogen och etablerad kyrka från början. Det skulle dröja 20–30 år innan man hade egen kyrkobyggnad, pastor och var ansluten till Svenska missionsförbundet.

Den som varit med i en församlingsplantering kan säkert känna igen sig. Kan man kritisera hur det hela gick till 1881? Säkert kan man det. Likväl kan man inte förneka att vår församling betytt något för Finspång och kommer göra det lång tid framöver. Frågan är hur vi som Jesu efterföljare och församlingar härbärgerar och kanaliserar den kallelse och längtan vi bär till växande förorter och vimlande städer i dag?

För mig har det genom åren blivit tydligt att de som planterar och de teologiska akademikerna ofta pratar olika språk och sällan möts i samtalet. Det finns missförstånd och fördomar kvar och ett teologiskt arbete att göra. Att vi behöver nya församlingar på platser där människor bor och i kulturer vi lever i torde det inte råda några tvivel om. Inte för att ersätta gamla, utan för att hela kyrkan ska växa och förnyas i framväxande kulturer.

Björn Asserhed, pastor i Equmenia-kyrkan och doktorand i praktisk teologi vid EHS

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (100%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

25 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Ledarskapskrisen i United
Premium
Foto: Johannes Ottestig