Gud är större än vår förståelse av dopet

Till sist noterar jag att döparrörelsen baptismens landvinningar i vårt land medförde att många aldrig blev döpta.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

En ödmjukare ton och en större respekt för att ingen människa funnit den fulla sanningen, skulle befrukta den pågående dopdebatten i denna tidnings spalter på ett positivt sätt. Att söka sanningen är naturligtvis gott och vällovligt. Men att i sitt sanningssökande stämpla dem som upplever sanningen något annorlunda än man gör själv som på villovägar, leder knappast till bönesvar på Jesu bön om kristen enhet.

Riter i olika skeden i livet som dop, konfirmation, vigsel och begravning, är värdefulla för oss människor och viktiga hållplatser och minnesmärken vid vår livsväg. Som jag ser det, är de till för att hjälpa oss på resan genom livet och inte något som Gud i sin allmakt är beroende av. Med det som utgångspunkt tänker jag att vårt petande i detaljer kring en rits utförande, som dopritens vattenmängd och åldern på den som ska döpas, kan leda oss bort från ritens centrum, att hjälpa oss till en rikare gemenskap med församlingens Herre och varandra.

Som pingstpastor i 29 år var jag trogen en baptistisk dopsyn, men blev ju mer åren gick övertygad om att Gud handlade i dopet och att Guds handlande med människan hade större betydelse än det vi människor kunde bidra med. De flesta dop där jag medverkade var barndop från 6 år och uppåt, där en fördjupad medvetenhet av dopets betydelse och konsekvens förutsattes växa och utvecklas. När jag under 20 av de 29 åren till och från reflekterade över en förändring som nu lett mig till tjänst som präst i Svenska kyrkan, var dopfrågan den stora stötestenen. Det ledde mig in i en tid av studier och reflektion som gör att jag i dag med stor glädje i dopet överlämnar både små barn, äldre barn, ungdomar och vuxna i Guds händer.

Att man i den rörelse där jag vuxit upp och tidigare tjänat, Pingströrelsen, nu samtalar om ett liknande erkännande av andra kyrkors dop som kännetecknar den kyrka jag i dag tjänar och vill vara trogen, att erkänna varje kyrkas dop som skett i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn, fyller mig med stor glädje. Däremot blir jag både förvånad och sorgsen över tongångar där man visserligen vill öppna för medlemskap för barndöpta utan omdop, men samtidigt säger att man nu blivit ännu mer övertygad om att detta inte är ett fullvärdigt dop. Ett sådant förhållningssätt befarar jag kommer att ge segregerade församlingar, med invandrare som känner sig och kanske också betraktas som mindre värda.

Till sist noterar jag att döparrörelsen baptismens landvinningar i vårt land medförde att många aldrig blev döpta. Orsaken var att barnen som växte upp inom baptismen inte alltid ville bli döpta när de kommit till det som betraktades som lämplig ålder. Låt oss utifrån studier av Bibeln och urkyrkans dopsyn och doppraxis fortsätta samtala i ödmjukhet och med ömsesidig respekt, medvetna om att den kunskap vi lyckas förvärva är ett styckverk och att Gud är större än vår förståelse av det kristna dopet.

Bengt Magnusson, kyrkoherde i Tanums pastorat

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Nyhem och Torp
Premium
Foto: Agnes Öjfelth
Debatt
Foto: TOMASONEBORG/SvD/SCANPIX