Guds främsta gåva är inte en bok, utan den helige Ande

nOlof Djurfeldt avslutar sin debattartikel i Dagen den 23 mars med en utmaning till den katolska kyrka jag tillhör och älskar:”Men det är klart att det skulle utgöra ett ekumeniskt genombrott av stora mått, om denna kyrkas ledare skulle våga säga: Också över vår tradition är Skriften den slutliga auktoriteten. Vi är beredda att ändra oss om vi överbevisas av Skriften”.Jag tillhör inte denna kyrkas ledare, men väl dess tjänare. Ändå vågar jag hävda att det andra ledet i Olof Djurfeldts utmaning alltid har varit en självklarhet i den Kyrka (som enligt katolsk tro) Kristus själv grundade på apostlarnas grundval.Vid hur många tillfällen har man inte utsatt sig för Skriftordets dom vid de kyrkomöten vi alla känner, nu senast andra Vatikankonciliet (1962–1965)?nTill skillnad från Olof Djurfeldt tror vi katoliker inte att Guds främsta gåva – som följd av Påskens frälsningsverk – skulle vara en bok, en helig Skrift. Vi tror däremot att Pingsten är Guds främsta gåva – den helige Ande, kärlekens och sanningens och ofelbarhetens Ande (det är ju Gud vi åberopar när vi talar om den helige Ande!), den Ande som ska leda apostlarnas Kyrka (ingen annan!) fram till hela sanningen.Och vi tror förvisso att så har skett, oavsett protestantismens negation – för en negation är det, ett förnekande. Av vad då? Kanske man numera också måste tänka sig möjligheten att det är den helige Andes ledning, alltsedan apostlarnas tid, man vägrar se i den katolska kyrkan.nKristi löften att vara med sin kyrka – de löften han, enligt Skriften, gav till Petrus och de andra apostlarna – kan inte ens ”helvetets portar” få makt över. Skulle löftena då ha svikit fram till Azusa Street 1906? Eller för den delen fram till den gode Martin Luther femtonhundra år efter apostlarna?Nej, löftena kunna ej svika - de stå evigt fast. Och katolska kyrkan är fortfarande det synliga tecknet, inte minst i dessa dagar då ”Skriften allena” tar sig de mest komiska uttryck i protestantisk kristenhet.