Guds nåd gäller även min homosexuella dotter

Jag vill inte till det de 22 pingstpastorerna kallar för "himlen", inte utan min dotter. Det skriver prästen Erik Stenberg-Roos.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Sedan de 22 pingstpastorerna skrev sin debattartikel i Dagen (9/4) har jag läst många reaktioner. De flesta bottnar i sorg och vrede. Det ord jag känner mig mest hemma med är nog "beklämd". Jag delar inte deras åsikter. För mig är det ur framförallt två perspektiv det rimmar illa med kristen tro.

För det första målar pastorerna upp en situation, där en dubbel utgång är självklar. Denna bild förstärks av en intervju i GT med Tommy Dahlman (GT 12/4) Att överhuvudtaget kunna ha en så bergfast åsikt om vad som händer efter döden är få förunnat. Min uppfattning är att varje gång den yttersta domen diskuteras, är Guds nåd den allra mest självklara ingrediensen. Jag hör till dem som tror att Gud inte är speciellt ledsen eller besviken över att vi människor bett för lite, läst för lite i vår bibel eller firat för få gudstjänster och så vidare. Såvitt jag kan förstå är det heller inte i de frågorna Guds nåd behövs. Däremot handlar det om vad vi människor gjort och låtit bli att göra mot varandra. Var och en av oss hade kunnat göra mycket mer mot vår nästa. Dom allra flesta av oss har dock prioriterat egen bekvämlighet framför ett engagemang för behövande människor. Bildligt talat tror jag att Gud gråter över hur vi människor behandlar varandra och den skapelse vi är satta att förvalta. Jag menar att ingen av oss skulle klara en yttersta dom utan nåd, inte en enda människa genom världshistorien.

Men begreppet nåd diskuteras inte ens i pastorernas artikel.

För det andra vet pastorerna alltså till viss del vilka som inte "kommer till himlen", det vill säga hamnar i helvetet. Personligen skulle jag nog ligga ganska bra till för att komma till himlen, i alla fall utifrån den måttstock pastorerna använder sig av: jag är troende, heterosexuell, jag menar att Jesu frälsningsverk gäller också mig, jag läser min bibel, jag arbetar inom Svenska kyrkan, jag firar mässa, ber böner och så vidare. Jag är kort sagt en ganska from person. Problemet är att jag inte vill till det pastorerna kallar för "himlen". Detta måste i så fall, fortfarande enligt pastorernas måttstock, ske utan min dotter.

Min dotter hade tuffa perioder under sin uppväxttid. Hennes tonår var mycket tuffa. När hon kom ut som homosexuell upplevde jag att hon så att säga landade i sig själv. Jag kan inte på något sätt säga att jag minns det som att jag tyckte det var bra. Jag är nämligen som alla andra föräldrar, jag önskar mina barn ett gott och enkelt liv. Ur egoistisk synvinkel skulle jag också gärna en dag vilja bli morfar, det medger jag. Den möjligheten är nu mycket begränsad.

Jag älskar min flicka. Jag har burit på henne under många koliknätter, jag har läst läxor med henne, jag har försökt vara en bra tonårsförälder. Jag kan inte tänka mig att leva utan henne i en evighet. Så vad händer då med mig? Måste jag till det ni kallar för "himlen"? Eller kan det vara så att jag får som jag vill? Alltså att jag får vara med mina nära och kära i en evighet? För även om hon är den homosexuella människa som är mig allra närmast, är hon inte den enda jag känner mycket starkt för.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag tror att Guds nåd gäller även min homosexuella dotter. Jag tror att Gud vill att hon ska vara med. Jag tror också att Guds nåd gäller mig, trots mina ibland pinsamt stora och många brister. Jag tror också att Guds nåd gäller er 22 pastorer, och alla oss andra, som antagligen omfattas av det som ibland översätts med ''''dömande attityder''''. Utan nåd är vi nämligen ingenting, ingen av oss.

Med sorg i hjärtat,

Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska kyrkan i södra Thailand

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
KYRKOMÖTET
Premium
Debatt Jordan B Peterson gestikulerar mot mörk bakgrund. Infälld bild på Johan Edebol.