Debatt

Håkan Arenius: Byt ut rädslan mot modig medmänsklighet

Inse att uppmaningar som den att ”hålla gränsen” är en direkt uppmaning att bruka våld mot de mest skyddslösa.

Det är ingen ände på dem nu, bilderna vi ser av rädda och förtvivlade människor.

En av dem har fastnat mer än de flesta på näthinnan: Den av mannen som ville bli den vuxne i rummet och som nu möter min blick genom rutan och ropar: ”Håll gränsen”. Det är en man som ser faran i vitögat och han är skärrad. Nu kommer de, horderna! Nej, inte de som bär vapen eller kör tanks, de är ju oberörbara och oåtkomliga som naturkrafter. Utan de hungriga, frusna, desperata. Vi har ju lärt oss av den skränande hopen som fyller rummet att det är dessa som hotar våra liv. Och det är bara så vi talar om dem. Som hot. Inte som medmänniskor.

Missförstå mig inte. Jag är inte ute efter att misskreditera någon. Men den slår mig igen, insikten att ”de vuxna i rummet”, de som vill leda oss, leder utifrån rädsla. Rädsla för att tappa greppet. Rädsla för opinionsmätningar, för hatdrev, för politiska motståndare – och ibland också vänner.

Nej, jag vill inte skjuta på moderatledaren, eller för den delen hans partiledarkollegor som ofta ger rädslan andra ansikten. Jag grips tvärtom av medlidande med dem vid insikten att jag själv i deras kläder lätt skulle kunna gå in i liknande roller. De är ju inga dåliga människor. Tvärtom! Aposteln Paulus uppmaning till förbön för alla som har makt framstår mot den här bakgrunden som än mer angelägen.

Ty det är farligt att styras av rädsla. Farligt när ett land styrs av rädda människor. Farligt när den fattige, sjuke, nakne och hungrige oftast nämns som ett problem och används som ett slagträ för att uppnå andra syften. Farligt när det räcker med att ”se asiatisk ut” för att bli angripen i Coronavirusets tid, eller när kompetenta ämbetsmän blir offentligt hånade när de sakligt hanterar smittan. Då har den irrationella rädslan slagit rot i folksjälen.

Rädslan bygger på förenklingar.

Och se hur effektiva de är!

Så, kära politiker – och vi andra också för den delen – anlägg då en moteld av förenklingar! En moteld av vardagsgodhet, av att tro och tala gott om, av att göra det lilla extra, av att ... Faktum är att det är sådant som bär världen.

Sluta mata vilddjuren med att tävla i vem som ”vågar” – egentligen låter sig skrämmas – att gå så nära uppviglarnas retorik som möjligt. Uppmuntra och tacka dem som trotsar sin rädsla och delar med sig av sina pengar och sin bekvämlighet för att hjälpa utsatta människor. Framhåll dem som goda exempel, inte som världsfrånvända dårar. Visa att er grundhållning är solidaritet och medmänsklighet, även när ni måste fatta svåra beslut. Uppmuntra det starka folkliga stödet för medmänsklighet och värme som finns där bortom den skränande hopen.

Försök om inte annat att ta in att väljare som vill stå för humanitet och demokrati inte vill lägga makten i händerna på politiker som slirar på dessa grundläggande värderingar. Inse att uppmaningar som den att "hålla gränsen" är en direkt uppmaning att bruka våld mot de mest skyddslösa. Ta till er att när ni beväpnar en allt större andel av befolkningen, ropar på hårdare straff och låser in allt flera riskerar ni att göra själva statsapparaten till en spegelbild av den gängkultur av hämnd och vedergällning ni vill bekämpa. Ni beväpnar ett delat land. En del av hatmobben kommer oundvikligen att kläs i uniform och ges ansvar för våldsmonopolet. Vad kommer de frön ni sår i dag att bära för frukt i morgon?

Om ni vill vara våra ledare, ha då modet att hämta näring ur vår stolta tradition av värdighet och solidaritet, omvänd er från rädsla till modig medmänsklighet. Visst är det väl ännu möjligt?

Håkan Arenius, journalist

Fotnot: Texten är tidigare publicerad på Håkan Arenius Facebook-sida.

Fler artiklar för dig