Har våra rättigheter kring abort någon gräns?

Arbetsmarknadsminister Svantessons kristna bakgrund verkar fortfarande vara intressant. I förra veckan diskuterade Jennifer Wegerup vad "Ja till livet" betyder som svar på Johan Hakelius kolumn (23/9 2013, båda i Aftonbladet). Wegerup frågar vem som omfattas av detta ja och vilket liv det är som bör skyddas. Argumentet känns igen från många andra debattörer och kan behöva granskas. Frågan är viktig!

Wegerups huvudtes är: "Ett modernt samhälle tar sitt realistiska ansvar för dessa fakta och ser till att tillåta fria, säkra aborter, för allas skull. DET är att säga ja till livet". Wegerup konstaterar: "Visst är det ett liv man har därinne, från första stund. Sedan fortsätter hon: Men med detta sagt: jag är utan minsta förbehåll för fri abort. Helt enkelt därför att det enda realistiska alternativet till fri abort heter illegal abort." Argumentet verkar vara följande: 1. Jag har ett liv i magen. 2. Om jag vill abortera detta liv men inte har laglig rätt till det, så kommer jag att finna illegala lösningar. 3. Alltså bör jag få abortera livet i magen.

Argumentet hänvisar till de negativa konsekvenser som skulle följa om vi gjorde abort olagligt, och Wegerup ger flera exempel på vilka dåliga konsekvenser det ger i länder (och tidigare epoker) då abort har varit förbjudet. Det vill vi givetvis undvika, men det är trots allt inte hela svaret på frågan. Det finns andra aspekter av problemet som vi måste ta i beaktande. Jämför med frågan om upphovsrättslagen:

Inför valet 2010 förespråkade Miljöpartiet och Piratpartiet att man avskaffade upphovsrättslagen eftersom det, enligt Miljöpartiet, inte finns några "möjligheter att effektivt upprätthålla ett förbud fildelning med mindre än att man inför en polisstat." Kärnan i Wegerups argument liknar kärnan i Miljöpartiets, men det är inte ett bra argument. Vi har fortfarande förbud mot fildelning eftersom artisters rätt till ersättning för sitt skapade material anses väga tyngre. Inte går det mycket bättre om man tillämpar samma argument på frågor om prostitution eller narkotikahandel.

Det är alltså inte självklart att slutsatsen "Abort bör vara lagligt", följer av: "Det enda realistiska alternativet till fri abort heter illegal abort". Faktum är att premissen inte ens är sann. Andra alternativ skulle kunna vara att satsa hårdare på att undervisa ungdomar om vikten av trofasthet i relationer; att skydda sig när man har sex; att bara ha sex i en relation där båda är beredda att ta ansvar för ett eventuellt barn; att adoptera bort barn man inte kan ta ansvar för själv.

Wegerup hänvisar till "de 250 kvinnor som dör i sviterna av illegala aborter. Varje dag." Och frågar: "Vem säger ja till deras liv?" Det är givetvis fruktansvärt och samhället måste säga ett kraftfullt "Ja" till deras liv, men här måste vi se vad som är det verkliga problemet. Att tillåta fri abort för att vi vill hjälpa kvinnorna är ungefär som att bota en återkommande feber utan att gå till sjukdomens källa.

Dessutom gör Wegerup ett misstag när hon hänvisar till rättigheter. Det ska starkt försvaras att varje människa har rätt till sin egen kropp, men vi vet om att våra rättigheter kan begränsas om de riskerar att inskränka någon annans fri- eller rättigheter. Således har jag rätt att göra vad jag vill med min hand, men jag har inte rätt att placera den i ditt ansikte med kraft. Det argumentet kan utsträckas till frågan om kvinnan och barnet: Wegerup har precis konstaterat att det är ett liv som växer i kvinnans mage – och det är ett mänskligt liv enligt alla biologiska definitioner – och vi vet om att det livet skadas av en abort. Vilken slutsats ska vi dra av det?

Vi måste kunna göra tre saker samtidigt: (a) arbeta förebyggande för att undvika oönskade graviditeter; (b) tydligt försvara varje människas rätt till sin kropp; och (c) försvara fostrets rätt till sitt liv. Det är att säga ett verkligt "Ja" till livet!

Daniel Ringdahl, Svenska Evangeliska Alliansen