Har vi verkligen fått det bättre?

Bostäder byggs, vägar asfalteras, järn­vägar underhålls, tekniken utvecklas, pengar förflyttas och ekonomin främjas. Vi verkar ha alla anledningar att uppskatta vår tillvaro i en materialistisk värld som är i stånd att tillfredsställa alla möjliga behov. Individuella likväl som kollektiva, stora som små, vitala som påhittade. Ändå verkar det fattas något.

En miljon svenskar gläds inte åt att en ny dag gryr när morgonen nalkas. En miljon svenskar ser inte fram emot fånga dagen. En miljon svenskar är inte lyckliga över att finnas. En miljon svenskar äter antidepressiv medicin.

Sedan början av 2000-talet har antalet som går på antidepressiva läkemedel fördubblats. Det som framför allt väcker oro, är att den grupp som växer mest är barn och ungdomar. För unga i åldern 10–14 år har mängden medicin tredubblats de senaste tio åren. Detta vittnar om en psykisk ohälsa som angriper både brett och tidigt. Av Världshälsoorganisationen WHO har depression klassats som världens vanligaste funktionshinder. På det globala planet lider mer än 300 miljoner människor.

Allt oftare får vi höra ”vi har det allt bättre” både från politiskt och intellektuellt håll. Vi måste dechiffrera detta påstående. Vad innebär det att vi har fått det bättre?

Det är bra om löner höjs. Det är positivt om andelen med avklarade universitetsstudier växer. Det är glädjande om allt fler har en bostad och dessutom kan betala räkningarna i tid. Men allt detta måste syfta till att vi blir lyckligare!

Om det inte leder till en ökad lycka att vi har mer pengar, en drös diplom och titlar, fler kvadratmeter och högre i tak, är det en misslyckad utveckling vi kan bevittna. Då vilar inte våra framgångar på en konstruktiv grund. En ökad lycka har ju uppenbarligen inte genererats.

Om vårt materialistiska välstånd bygger på att vi måste ge upp en stor del av vad det innebär att vara en någorlunda fri, frisk, tänkande och kännande människa, är det ett ohållbart välstånd vi understödjer och reproducerar dag in och dag ut. Då är det bättre att vårt BNP försämras, tågen transporteras tio minuter längre och husen blir en våning lägre, men att vi har mer tid över till att känna hur vi mår och dessutom se hur personer i vår närhet mår.

Allt kommer vi lämna efter oss. Byggnaderna kommer stå kvar. Bilar kommer susa vidare. Tågen kommer rulla. Men vår tid här på jorden kan ingen ersätta. Våra minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år kommer aldrig tillbaka. Våra unika liv är oersättliga.

Ante Tepic, statsvetare och skribent