Hindret för en folkväckelse

Joel Halldorf uppmanande (Dagen 18/6) på ledarsidan att arvet från pingstledaren Lewi Pethrus ska föras vidare. Halldorf menar att de institutioner som Lewi Pethrus skapade utgör detta arv då de böcker han skrev numera står olästa och lärosatserna är bortglömda e­ller utbytta. Kvar står institutioner som denna tidning, Ibra-radio, LP-verksamheten och Kristdemokraterna som arvet efter en av Sveriges största andliga ledare.

Kanske var det också institutionerna som fanns i åtanke då tidningen Expressen placerade Lewi Pethrus på fjärde plats när tidningen inför millennieskiftet listade de personer som haft störst inverkan i Sverige under 1900-talet. Men det görs såväl ett allvarligt som stort misstag om man tror att institutionerna skapades för dess egen skull. Eller för maktens skull. Inflytandet i samhället var inget självändamål, tvärtom var det underordnat den högre kallelse som Lewi Pethrus kände.

Ty varje projekt Lewi Pethrus drog igång hade människans behov i centrum. Allt från den första verksamheten i Filadelfiakyrkan som riktade sig till män i behov av humanitär hjälp till det sista stora projektet, ett politiskt parti.

Människans själsliga och kroppsliga behov skildes aldrig från det andliga behovet. När personer togs ur missbruk och social misär upprättades de som människor och återfick det värde som de förlorat i samhället.

En förvandling som fick dem att oftast i total tacksamhet överlåta sig fullt till Gud som skänkt dem befrielsen från syndens bojor och band. Dessa överlåtna människor utgjorde basen för den framväxande kristna rörelse som under Lewi Pethrus ledning blev den största kyrkliga gemenskapen utanför statskyrkan. Med frikyrklig termologi var det väckelse, e­ller som pingstledaren skulle ha sagt; folkväckelse. Och det var detta som han arbetade oavbrutet för. En folkväckelse som skulle föra människor till ett bättre liv på jorden och ge evigt liv i himmelriket.

Om det är något som dagens kristna ledare ska ta efter från Lewi Pethrus är det nämnda överlåtelse och även hans förmåga till att självkritiskt ständigt återgå till denna kallelse att vinna människor för Gud.

Det finns i dag en bred allmänhet inom kristenheten – och pingströrelsen är inget undantag – som saknar en grundläggande insikt i vad Lewi Pethrus stod för och gjorde. Samtidigt har just denna sommar öppnat för en renässans. Dels genom två böcker (Petter Danlings bok "Lewis arv" som sammanfattar Lewi Pethrus egna memoarer och Olof Djurfeldts memoarbok "I Andens vind" där en personlig skildring ges av pingstledaren), dels genom att Nyhemsveckan återkom till paradsången "Löftena kunna ej svika" på ett sätt som saknat motsvarighet de senaste åren samt även visade ett u­tdrag ur Lewi Pethrus sista predikan.

För den som vill gå vidare kan Jörgen Källmarks bok ”Så svarade Lewi Pethrus” från 1979 komma väl till pass. Denna bok är ett urval från Ibra-radios tidigaste år då Lewi Pethrus i sitt eget radioprogram svarade på lyssnarfrågor av olika slag. Och här framträder med kristallklar skärpa nämnda iver att vinna människor för Gud och självkritiken. På frågan vad som hindrar en folkväckelse, svarade Lewi Pethrus:

"Underligt nog har jag även hos människor som vill räknas som gudfruktiga mött likgiltighet inför vår uppgift i tiden. Man har stannat upp i det andliga framåtskridandet. … Mitt svar på frågan vad som i vår tid kan hindra en folkväckelse är alltså: Det är den beklagliga försoffningen som präglar många kristna. De troende måste vakna upp båda inför sanningen om att Jesu ankomst står för dörren och för sitt ansvar som väckelsens redskap. … De kristna själva hindrar folkväckelsen! Ett oerhört påstående! Men det är så. Den dag vi bryter upp från vår bekvämligt, reser oss ur länstolarna och går in i ett personligt själavinnande arbete och med våra propagandaredskap vänder oss till massorna, kommer något att ske. Vi kommer att möta den andliga längtan som byggts upp bland de världsliga människorna – folkväckelsen blir ett faktum. Men drar vi oss tillbaka, fortsätter vi att sova, likgiltiga för världens andliga nöd, ja, då skall vi inte längre bära det kristna namnet."

Dessa ord uttalades för cirka 60 år sedan. De kan upplevas hårda men de är inte sagda med udden mot någon utanför kyrkan. Det är tvärtom av omsorg om dem som denna märkbara frustration över kristenheten kommer till uttryck.

Varje pastor och präst i hela det kristna Sverige kan ju pröva huruvida orden är relevanta i dag. Tveklöst är denna uppmaning del av det som ska k­allas för Lewis arv. Och om denna viljeinriktning förs vidare består det som låg till grund för institutionerna.

Marcus Jonsson, frilansjournalist