Historiens klimax när Jesus dör

I relation till en felfri Skapare har människan upphöjt sina egna behov framför Gud. Samtidigt vittnar Bibeln om att Gud själv tar på sig straffet för människans relationsbrott för att återupprätta kontakten. Det skriver ALT-studenten Markus Frid.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Som ett universellt mantra ekar förlåtelse som slagord oberoende av kulturell kontext. Främst så i kristen tro, när vi nu har gått in i Stilla veckan och åminnelsen av världshistoriens klimax bara är några dagar bort. Men vad är det förlåtelse egentligen innebär? Varför är evan­geliets klimax att människan får ta emot syndernas förlåtelse?

För att något ska förlåtas förutsätts att det finns något sårat. En relation har brustit. Den ena parten har förgripit sig på den andre genom att ta sig friheter utanför relationens ramar. Detta för att den som har sårat har värderat sina egna intressen framför den andres.

Alla människor lever i den aktiva verklighet av vad detta relationsbrott innebär. I relation till en felfri Skapare, livet självt, har människan upphöjt sina egna behov framför Honom. I sin bortvändhet från livet är människan död. Döden väntar alla människor, om detta råder det inget tvivel. Den uppenbarade sanningen som kristna förtröstar på rimmar väl med detta.

Ansvaret ligger hos den sårade att synliggöra det sår och den smärta som har orsakats. Den som sårat måste uttrycka en medvetenhet och ånger kring sitt agerande. Värnandet om den sårades intressen behöver trumfa egoismen; en önskan om förlåtelse måste uttryckas.

Gud uttrycker ständigt sorg och frustration över det faktum att människan prioriterar sig själv framför kärleken till Honom. Lika ofta uppmanas människan att i ånger söka sig tillbaka till livet. Även här förutsätts hjärtats omvändelse och en önskan om att ha handlingen ogjord. Att vända om från sitt brott och rikta sin fullständiga trohet och önskan om förlåtelse till Skaparen är den ständiga nyckeln till återupprättelse, till försoning.

Makten ligger nu hos den sårade. Denne besitter den rättvisa och naturliga positionen av att utdöma ett straff mot den förbrytande parten. Men är det ett oundvikligt straff?

Skaparen har total rätt och makt att nu göra som Han vill i mötet med det skapade. I rättvisans namn är skapelsen nu förtjänt av det straff som medföljer den frånvändhet som har orsakat relationens spricka. Vreden som straff är naturligt. Men är det oundvikligt?

Här skapas ofta ett floddelta av definitioner kring förståelsen av förlåtelse. Faktum är att ett straff efter en sårande handling inte kan omintetgöras. Den essentiella frågan om förlåtelse har inte att göra med hur man ska slippa straffet och vreden. Frågan har att göra med vem straffet tillfaller.

Bibeln vittnar om en Skapargud som är absolut i nåd och sanning. En överbetoning av sanning på bekostnad av nåd lämnar inget utrymme för upprättelse, och dess motsats lämnar inget utrymme för äkta kommunikation så att relationen kan frodas. Bortvändhet från livet är förtjänt av döden. I denna spänning uppstår behovet av förlåtelse. Bibeln uttrycker med tydlighet att förlåtelse inte är en fråga om att slippa straffet, utan snarare om vem som straffas.

Förlåtelse innebär prioritering av relation före rättighet. Sann förlåtelse förutsätter beredskap hos den sårade att själv ta straffet hellre än att utdela det till den andre. Vari ligger då straffet? Jo, att avstå från det som är dennes rätt; vredens utövande mot den andre och avsäga sig rätten att tilldela de rättvisa följderna för ett orätt agerande. Den ena parten blir både initialt sårad och straffad genom att förlåta och värdesätta relationen högre än rättigheten. Denne part uthärdar dubbel smärta, den andre ingen, för relationens försoning och fortlevnad. Är detta orättvist? Det enkla svaret är ja.

Bibeln vittnar om en treenig Gud. Gud är, enkelt uttryckt, en ’vad’ och tre ’vem’. Världshistoriens klimax är när den andre personen i Treenigheten, Sonen, sann Gud och sann människa i Jesus Kristus; dör korsfäst. Varför är avrättandet av Gud själv centrum i den kristna världsbilden? Just för att förlåtelsens mysterium når sin fullbordan i gudamänniskans sista andetag. Förlåtelse är relation värderad högre än rättighet. Att straffa sig själv hellre än att straffa sin vän. Den sårade Guden iklär sig straffet i människans ställe. Gud Fadern straffar så Gud Sonen för relationens upprättelse. Gud straffar inom sitt väsen sig själv. Det rättmätiga straffet och vreden tillfaller Gud i stället för människan.

I detta mysterium finns upprättelse, frälsning och försoning för människans relation till det eviga livet. Det enda som krävs av människan är djup insikt om sin brist och synd gentemot en helig Gud, och ett uppriktigt och brustet hjärta som gråter ut en önskan om förlåtelse

Markus Frid, ALT-student

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
TORPKONFERENSEN
Premium
Premium
Foto: Jordan Strauss
Nyheter
Foto: Fredrik Sandberg/Adam Wrafter/TT
NYHEMSVECKAN
Premium
Foto: Josefin Lilja
Ledare
Premium
Foto: Johannes Ottestig